Redan under förtexterna till Amir Chamdins film ”Cornelis” – premiär på fredag – hörs huvudpersonen använda det tämligen träiga ordet ”vidmakthålla”. Jag har aldrig hört det uttalas med sådan glädje.

Exakt där låg hans geni. Cornelis Vreeswijk förde samman kanslisvenskan och Stockholmsslangen till jämbördig sublim nivå. Han rimmade obekymrat ”jämmerdal” och ”vicekorpral”. ”En sådan sorg över livet! En sådan glädje över språket!” säger den norske poeten Jan-Erik Vold i Klas Gustafsons Cornelisbiografi ”Ett bluesliv”.

Både Gustafson och Chamdin påminner om att Vreeswijk aldrig blev svensk medborgare. I en av filmens tablåer skildras mötet med den stelbenta men välvilliga svenska byråkratin, som kräver att han ska skaffa intyg för att bevisa att han behärskar svenska språket. Han!? Som återgav begreppet ”medborgare” dess litterära grundbetydelse. Han!? En av svensk poesis stora språkvirtuoser, med en rytm och tajmning som visat många femtonåringar vägen mot svenskans sensualism och saklighet.

Hans egen bestämda uppfattning om språket citeras i Klas Gustafsons bok: ”Språket är den viktigaste delen för att integreras i ett nytt samhälle. Svenskarna har varit för mjuka. De invandrare som kommit hit och vill stanna här, de skall också bli svenskar.”

Hoppsan! Den mullige Cornelis som batongliberal språktestivrare, en manifest­motståndare till multikulturalismen?

Man ska nog ändå söka hans omedelbara samtidsanknytning på annat håll. Den senaste veckan har jag fastnat framför några gamla liveinspelningar med Cornelis Vreeswijk på Youtube. Skjortsnibbarna är långa men hans modernitet absolut. På många sätt kan man kalla honom den första interaktiva artisten; hans konserter präglas av ett unikt samspel med publiken. När någon nyser säger han ”Prosit”; publikens reaktioner görs till en självklar del av showen.

Men han var också på sätt och vis den första transparenta medie­kändisen, mer genomskinlig än vilken som helst av dagens twittrare. Hade han slagit någon på käften talade han omedelbart ut om det i pressen. Om han kört rattfull samma sak.

Förhoppningsvis kan det nyväckta intresset också slutgiltigt etablera bilden av Cornelis Vreeswijk som kvalificerad författare snarare än bara en fryntlig fylltratt. Det är exempelvis ingen vågad gissning att han var en av sin tids mer belästa personer. ”Han läste stående, liggandes, sovandes. Han läste alltid!” berättar första hustrun Ingalill i ”Ett bluesliv”. Catullus, Villon, Cervantes och Shakespeare – för att nämna några – klingar obekymrat genom författarskapet. Nils Ferlin och Gunnar Ekelöf var hans främsta svenska husgudar, även om Chamdin i sin film väljer att betona Frödingmotivet, det ensamma gamla bergtrollet snarare än den litteräre virtuosen.

Han var bara 50 när han dog, men såg ut som 70. I går tändes ljusen igen vid hans grav på Katarina kyrkogård, där han ligger bredvid sin 1600-talskollega Lars Wivallius. Mindre anstår honom inte, en av Sveriges genom tiderna mest mångstämmiga poeter.