Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Krönikor

Björn Wiman: Möbelhandlaren på Medelhavet är vår tids Oskar Schindler

Oskar Schindler 1963.
Oskar Schindler 1963. Foto: Bettmann/CORBIS

Söndagskrönika. För varje liv den tyske möbelhandlaren räddar, räddar också han en hel värld.

I en av novellerna i Selma Lagerlöfs ”Kristuslegender” kommer ”Vår herre” och ”Sankte Per” under en av sina vandringar på jorden till en oändligt hög mur. Det är gränsen mot paradiset: på ena sidan råder dimma, köld och allt världens elände, på den andra en evigt grön sommar och klart sken av sol och stjärnor. De som befinner sig på rätt sida slipper vandra i storm och mörker, utan kan ösa fröjd med fulla händer ur aldrig sinande källor.

Det är en av Selma Lagerlöfs allra vackraste och hemskaste sagor, en berättelse om dem som är innanför och dem som är utanför och om de moraliska dilemman som denna åtskillnad ställer oss inför.

I dagarna har det gått 70 år sedan ”De vita bussarna” under andra världskrigets slutskede räddade tusentals människor från tyska koncentrationsläger till friheten i Sverige. I sin bok ”Blind fläck” från 2005 visade historikern Ingrid Lomfors dock hur det även under denna insats förekommit fruktansvärda fall av ren byteshandel i människoliv – ett extremt exempel på det dilemma som ofta uppträder i samband med större räddningsaktioner: vilka får leva och vilka väljs bort? De fiktiva gestaltningarna av denna moralfilosofiska urscen är åtskilliga, men i slutet av filmen ”Schindler’s list” överlämnar de judar som räddats av Oskar Schindler en ring med en inskription från Talmud: ”Den som räddar ett liv, har räddat en hel värld.”

Att denna fras efter Steven Spielbergs film har fått en klang av kliché minskar inte dess giltighet. Inte heller dess aktualitet i samband med den pågående flyktingkatastrofen på Medelhavet, som under den gångna veckan ofta beskrivits som ett problem av en sådan magnitud att alla enskilda, isolerade försök att lösa det är otillräckliga.

Att detta är sant fråntar oss inte omedelbart ansvar för varje enskilt människoliv som går att rädda. I veckan sände Sveriges Radio en gripande intervju med borgmästaren i Palermo på Sicilien, som kallade flyktingkatastrofen ett europeiskt folkmord, orsakat av EU:s regelverk. Man behöver inte dela borgmästarens analys för att förstå hans förtvivlan – och hans vrede över omvärldens brist på solidaritet. Han framhöll hur människor på Sicilien välkomnar de tusentals migranterna efter bästa förmåga, hur gamla män tillbringar hela dagarna i hamnen för att erbjuda hjälp och hur volontärer sliter inom sjukvården. Någon dag senare berättade P1 om en annan hjälte: en 41-årig tysk möbelhandlare som i frustration över EU:s likgiltighet själv köpt och utrustat ett fiskefartyg för att på plats kunna undsätta migranter i nöd.

Är det han som är dagens Oskar Schindler? Varför inte. För varje liv den tyske möbelhandlaren räddar, räddar också han en hel värld.

Selma Lagerlöfs saga slutar med att Sankte Per, i förtvivlan, ber Gud att hämta upp hans mor ur helvetet. Tillsammans ser de hur en ängel flyger ner i den tröstlösa avgrunden, en tablå som kunde vara hämtad från fasorna i 40-talets koncentrationsläger eller från dagens flyktinginferno längs Libyens kust: ”Alla de miljoners miljoner, som försmäktade nere i helvetet, stormade upp i samma ögonblick och höjde sina armar, och ropade efter ängeln, att han skulle föra dem med sig till det saliga paradiset.”

Ängeln får tag i Sankte Pers mor, men några av de fördömda lyckas hänga sig fast vid henne på vägen upp. Det som sedan händer är en grym sensmoral i både Selma Lagerlöfs berättelse och för vår tids befästa världsordning: den egoistiska modern lossar deras händer, så att den ena efter den andra tumlar tillbaka ner i helvetet. De ber och anropar henne, men hon kan inte tåla att någon annan än hon själv ska få del av saligheten. När hon kastar den sista kvarvarande tillbaka ner i avgrunden släpper ängeln taget också om henne och låter henne störta i fördärvet.

Det är, som sagt, en vacker och fasansfull saga. Förr eller senare faller också vi.

”Vad är detta för ett paradis, där jag hör mina kärastes jämmer och ser mina medmänniskors lidande?” frågar sig den olycklige Sankte Per. Selma Lagerlöfs svar är enkelt men uppfordrande: så länge människorna är likgiltiga inför andra människors liv, menar hon, ”finns ingen fristad i himmel eller på jord, där inte smärtan och bedrövelsen kan hinna dem”.

Läs fler kulturkrönikor av Björn Wiman och DN:s andra krönikörer