Detaljerna kring fånge nummer 36 i Eiraeirofängelset i Eritrea klarnar. Dawit Isaaks fall börjar nu nå samma grad av konkretion som några av litteraturhistoriens mest mardrömslika fängelseskildringar. Eller snarare påminner de alltmer om de överlevandes skräckberättelser från 1900-talens värsta dödsläger, såsom de skildrats av bland andra Aleksandr Solzjenitsyn, Arthur Koestler eller Primo Levi.
Det är i vilket fall svårt att ta sig oberörd förbi de uppgifter som dominerade många medier i går, efter att TV 8:s Lars Adaktusson och Expressens reporter Christian Holmén träffat fångvaktaren Eyob Bahta Hailemariam, som fram till januari i år vaktade Isaak, men sedan lyckades fly. Hans vittnesmål om helvetestillvaron i den eritreanska diktaturens dödsläger bär fasans prägel. Under hans fyra år på fängelset har 15 av 35 fångar dött.
Fångarna förvaras i antingen containrar eller celler av cement, berättade Eyob Bahta Hailemariam i TV 8 i går kväll. De som är svaga sitter i containrar och de som anses starkare sitter i cellerna. Dagtid är det så varmt i cellerna att till och med vakterna skyr att gå in där. ”Då kan man föreställa sig hur fruktansvärt det måste vara där dygnet runt”, säger han.
Enligt Eyob Bahta Hailemariam har den svårt diabetessjuke Dawit Isaak tagit skada fysiskt, men också mentalt: ”Som medmänniska uppfattar jag det som att han fått psykiska störningar.”
Har denna berättelse, själva konkretionen i vittnesbörden, någon betydelse för framtiden?
Man måste ändå tro det. Om inte annat ger detaljerna kroppslig kontur åt falskspelet bakom EU:s generösa och helt ovillkorade bistånd till Eritrea, som Ola Larsmo med flera skrev en avslöjande artikel om på gårdagens DN Debatt. Larsmos slutsats är att Eritreas regim utnyttjar sin egen fattiga befolkning som gisslan för att kunna fortsätta att kränka samma befolknings grundläggande rättigheter. EU betalar och låter sig ledas.
De är inte ensamma. Också den svenska diplomatin står med skammen i detta fall, som den hanterat med lika delar likgiltighet, inkompetens och naivitet. Först likgiltighet, när UD i flera år inte ägnade fallet någon uppmärksamhet alls. Därefter inkompetens, när man efter det tillfälliga frisläppandet 2005 med skryt och skrävel lyckades skicka Isaak tillbaka in i fängelset, och – slutligen – de senaste årens naivitet, när man låtit sina tysta diplomater ljugas fulla av ”löften” från diktaturens allt drygare envoyéer.
Vad det lett fram till vet vi: en diplomatisk skandal av rang, kanske den största i efterkrigstidens svenska historia.
Eyob Bahta Hailemariam berättar att Dawit Isaak har handbojor på sig dygnet runt och sover på ett stengolv. Hans hår är avrakat. En timme per dygn släpps han ut i en intilliggande rastgård, två gånger två meter stor.
Är detta en människa?
Den frågan har både EU och svenska UD för länge sedan besvarat nekande.