Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Björn Wiman: Nya krav efter årets semester: det måste löna sig att lyssna på Wagner

Richard Wagner-museet i Bayreuth, Tyskland.
Richard Wagner-museet i Bayreuth, Tyskland. Foto: Michael Roddy/Reuters

I går inleddes årets operafestspel i Bayreuth – ännu ett bevis på att operakonsten är samhällsekonomiskt lönsam.

Strax före semestern anropades jag av en journalistkollega som inte utan euforiska undertoner kungjorde att hon skulle åka till årets Wagnerfestspel i Bayreuth – där säsongen i går inleddes med en nypremiär av ”Tristan och Isolde” i regi av kompositörens barnbarnsbarn Katharina Wagner och med den guda­benådat osympatiske dirigenten Christian Thielemann på pulten. Som vanligt försökte jag sublimera min avundsjuka med politiska motiv, det vill säga genom att påstå att jag gärna lyssnar på Wagner men kanske inte nödvändigtvis i den forna nazistiska kultplatsen Bayreuth.

I vintras, när ”Tristan och Isolde” hade nypremiär på Kungliga Operan i Stockholm, behövdes inga sådana reservationer. I stället hade årets mottagare av DN:s kritikerpris Lagercrantzen, Eric Schüldt, ordnat ett slags studie­besök med en grupp nyfikna vänner, varav många nu för första gången i sina liv besökte operan. Runt den anrika salongens flämtande lampetter och förgyllda pilastrar kretsade nu alltså en skara yngre Hornstullsbor med formfriserade skägg, upprullade byxben och ekologiska tygkassar. Senare under våren kunde Stockholms­operan också i helsidesannonser basunera ut stora framgångar för Alexander Ekmans helaftonsbalett ”En midsommarnattsdröm”, med entusiastiska utrop från skribenter och kritiker som annars brukar befinna sig på betryggande avstånd från den oskarianska 1800-talsbyggnadens otidsenliga sammetsloger.

Är något på väg att hända med operans ”image”? Kanske. Under många år har diskussionen om behovet av ett nytt operahus i Stockholm kretsat kring tanken att konstarten behöver återvinna sin förmoderna status som folklig mötesplats. Vi har hoppats att en ny byggnad skulle kunna undanröja alla fysiska och mentala spärrar som omger den konstart som kanske mer än någon annan kan sätta känslor och intellekt i spel på samma gång.

I samband med att förslaget om den omfattande totalombyggnaden av det gamla huset vid Gustav Adolfs torg presenterades, poängterade dock operachefen Birgitta Svendén – tidigare stark tillskyndare till idén om ett helt nytt operahus – att den främsta konstnärliga förnyelsen sällan sker i nya byggnader utan i gamla, traditionella lokaler.

Det är en intressant aspekt. Tidigare i år kunde ekonomisajten Bloomberg News publicera en artikel med rubriken ”Opera – ekonomisk stimulans som varar i århundraden”. Underrubriken var inte mindre anslående: ”Highly skilled workers want some Wagner with their jobs” – välutbildad arbetskraft vill ha Wagner till jobbet. Bakgrunden var en undersökning från två tyska forskningsinstitut som funnit att ett rikt kulturutbud är ett viktigt kriterium när välutbildade tyskar väljer var de ska bo – och att denna kvalificerade arbetskraft i sin tur stimulerar den lokala ekonomin.

Sina mest uppseendeväckande resultat fann forskarna i de tyska städer där det finns operahus byggda före år 1800 (de är många!). På flera platser tävlade dåtidens furstar om kulturell prestige genom att bygga just pampiga operahus som står kvar än i dag. På så sätt beredde de vägen för dagens kulturliv, eftersom opera är en konstart som i sin tur fordrar ovanligt många ”underleverantörer”. De positiva effekterna av detta i städer som Mannheim, Regens­burg och Ulm håller alltså i sig än i dag, flera århundraden senare. Att ha ”musik i luften” är lönsamt, är forskarnas slutsats.