Debatten kring DN:s omröstning om 2000-talets bästa roman visar att också en bra roman består av mandelmassa och grädde.
Under Bokmässan förra helgen presenterade DN Kultur resultatet av en stor omröstning om 2000-talets tolv bästa svenska romaner, som fått visst efterspel. Expressens Jesper Högström såg listan som ännu ett bevis på hur ”språktrixande” författare och ”yviga och självmedvetna språkliga gester” präglar svensk romankonst, medan kritikern Anders Johansson i Aftonbladet redan på förhand dömde ut både enkäten och den samtida romanen för att den blivit för bekväm ”i den rådande politiska ordningen”. ”Romaner har blivit som semlor: utbytbara”, skrev Johansson.
Den liknelsen är tankeväckande också på ett annat sätt än vad Johansson själv avsåg. En semla är en semla. Det finns visserligen variationer (man kan blanda grädden och mandelmassan, servera med eller utan varm mjölk, spara locket till sist och så vidare) men några grundläggande beståndsdelar måste likväl vara för handen: utan bulle, mandelmassa och vispad grädde är det svårt att tala om en semla.
Den svenska romankonstens bästa bakverk på DN:s lista tycks – åtminstone vid en ytlig besiktning – kunna följa ett mer varierat recept. Romanen förefaller vara en genre i fulländad frihet, så länge den består av bokstäver och papper. Här finns såväl memoarer (P O Enquist, Åsa Linderborg och Lars Norén) som böcker om verkligt existerande personer (Enquist igen, Sara Stridsberg, Steve Sem-Sandberg).
Båda dessa faktabaserade undergenrer företer dock stora likheter med konsten att baka en semla. I DN:s monter under Bokmässan framträdde bland andra Bengt Ohlsson och Mario Vargas Llosa, som båda skrivit nya romaner med verkliga huvudpersoner; Ohlsson om Johnny Ramone (1948–2004) och Vargas Llosa om Roger Casement (1864–1916). Sådana romaner har förbundit sig att skilja mandelmassan från grädden – det är trots allt svårt att tänka sig en roman med Roger Casement som frontfigur i ett punkband på Manhattan på 70-talet eller en där Johnny Ramone bekämpar kolonialismens verkningar i Perus djungler och söker stöd för en tysk militär intervention i den irländska frihetskampen under första världskriget.
Jag påminns om detta när jag läser Leif GW Perssons fina memoarbok ”Gustavs grabb”, som gavs ut i veckan. Han rekapitulerar där turerna kring sin egen debutroman ”Grisfesten”, en fiktiv historia om den högst verklige justitieministern Lennart Geijer och en bok som blivit så berömd att det är lätt att glömma vilken rolig och tekniskt skicklig romankonstruktion det är. Här finns en ironisk berättare som reflekterar över polisromanen som genre och mellan varje kapitel en uppsättning fabulerade faktaavsnitt. Uppgifter ur denna ihopdiktade referenslitteratur har enligt Persson själv senare använts som fakta i tidningsartiklar, vilket påminner om hur författaren Carina Burman under ett annat samtal på Bokmässan berättade om hur fantasierna i hennes roman om Johan Henrik Kellgren – ”Min salig bror Jean Hendrich” – senare dykt upp också i vetenskapliga sammanhang.
Det säger något om romanreceptets genomslagskraft.
Efter framgången med ”Grisfesten” återkommer Leif GW Persson i sina memoarer till Erik Lindegrens berömda rader från dikten Ikaros, men han turnerar dem till den nyblivne romanförfattarens eget, triumfatoriska utrop: ”Verklighet störtad ... verklighet född”.
Det kan också uttryckas på ett enklare sätt. I en roman kan man göra vad som helst. Bara man gör det bra.