Det är inte ofta Fredrik Reinfeldts hårdspacklade statsmannafasad spricker, men i en tv-intervju efter onsdagens parti­ledardebatt kröp den bussige basketspelaren från Täby till slut ändå fram. En förorättad statsminister veckade pannan mer än vanligt och inskärpte att oppositionen borde sluta ”sabba” det finanspolitiska ramverket.

Verkligen. Vad är det för fasoner av oppositionspartierna? Stoppa sabbet i riksdagen! Men framför allt doftade statsministerns slang av skolgård från 80-talet, kampanjer från Televerket och filmer av Staffan Hildebrand.

Kanske är det rent av läge att kalla in Hildebrand under fanorna igen. Inte minst efter DN:s nyhet i veckan om att cyklister i Stockholm kan få börja köra mot både enkelriktat och rött ljus. Mot rött! I Sverige! Till på köpet fick det subversiva initiativet stöd av Reinfeldts infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd.

Bland de cykelburna själva väckte förslaget däremot anstöt. ”Livsfarligt! En jättetrafikfara!”, utropade två cyklister i en enkät i Expressen.

Och jag undrar om inte just den interna repressionen bland cyk­listerna är den värsta. Varje morgon sparar jag fem minuter på min resa till redaktionen genom att köra mot enkelriktat på en cykelbana över Skanstullsbron i Stockholm. Jag vill understryka att jag är noga med att alltid i god tid väja undan för dem jag möter. Ibland hoppar jag till och med av och leder cykeln på gångbanan.

Ändå möts jag i princip dagligen av vippande pekfingrar, skakande nävar, ilskna vrål och mästrande tillrättavisningar från mötande cyklister. Vid ett tillfälle har en man spottat emot mig.

Varifrån kommer denna subliminala vrede? Det är inte så att jag inbillar mig att min resa mot strömmen har något dissidentiskt eller ärofyllt över sig, jag ser mig varken som fridsfurste eller motståndsman. Jag försöker bara följa cyklistens grundlag: att förflytta sig med minsta möjliga motstånd mellan två punkter.

Viss vägledning fann jag i en DN-kolumn i veckan av Henrik Berggren, med den uppmuntrande rubriken ”Cyklister är inte onda av naturen”. Den påminde mig också om den bok som Berggren ihop med historikern Lars Trägårdh för några år sedan skrev med titeln ”Är svensken människa?”, där de komplicerar den gängse bilden av svenskheten genom att beskriva den som en paradoxal blandning av trygghetslängtan och frihetstörst. En stark stat är förutsättningen för en extrem individualism. Varje svensk vill innerst inne vara sin egen odalbonde.

Vid minnet av tesen om denna svenska ”statsindividualism” blir det lättare att rulla vidare ner mot Skanstull. De arga cyklisterna på bron är inte, som jag i mörka stunder fått för mig, en fårskock förblindad av konsensus och kollektivism, utan mycket typiska svenskar.

De vill helt enkelt – precis som jag själv – vara i fred.

Och för att ytterligare spetsa till situationen kunde man nyligen läsa om att statliga Industrifonden nu satsar 20 miljoner kronor på en banbrytande ny svensk uppfinning: en cykelhjälm med inbyggd airbag.

Låter nästan för bra för att vara sant. Om denna huvudbonad blir verklighet kan den slutgiltiga bilden av svenskheten äntligen sättas samman: ett starkt förankrat kollektiv i cykelhjälm. Med airbag. Och lagstadgad rätt att köra mot rött.