Jag ser Ruben Östlunds omdiskuterade film ”Play” en sen kväll på samhällsengagerade Södermalm i Stockholm. Utanför bion – en av de få som finns kvar att stå kvar utanför – står två kvinnor som sett den tidiga föreställningen, djupt inbegripna i en diskussion. Jag uppfattar ord som ”sociala ramar” och ”kulturella pålagor” och tolkar dem som bevis på hur de senaste två veckornas ovanligt livfulla kultursidesdebatt kring filmen sprids vidare – kanske just för att den började med en så vacker och komplex text som författaren Jonas Hassen Khemiris ”47 anledningar till att jag grät när jag såg ’Play’” i DN:s Filmfredag (18/11).

I veckan engagerade sig även upphovsmannen själv i diskussionen kring de påstådda stereotyperna i sitt verk. I sin artikel (DN 29/11) skriver Ruben Östlund bland annat om hur han på en taxibåt i Venedig möter en två meter lång svart skådespelare, som han instinktivt börjar tala med på engelska. ”Jeg kommer fra Norge så du kan godt snakke svensk!” svarar skådespelaren på klingande norska.

I det sammanhanget kommer jag att tänka på Stig Claessons novell ”En dansk neger” från 1966. Den handlar om en poliskonstapel från Höganäs som under postering på Kornhamnstorg approcheras av en svart man som frågar honom var det svenska kommunistpartiet ligger – på danska. Polisen, som inte får detta att gå ihop, envisas med att svara mannen på engelska, och efter ett tag har en liten grupp bildats kring dem. En ung man undrar om den svarte dansken spelar trumpet, en finne tipsar om att det finns diskjobb på Skansen. Konstapeln själv drar sig tillbaka in i en gränd. ”Han tänkte på Höganäs. Jag borde ha stannat i Höganäs tänkte han. Man är liten i världs­städerna. Man är liten.”

I veckan inledde också DN Kultur och tidskriften Expo sin gemensamma belysning av den svenska extremhögerns nya uttrycksformer. På en av de främlingsfientliga sajter som ingår i granskningen diskuteras Ruben Östlunds film med entusiasm. ”Verkar vara en bra film. Att den retar kulturetablissemanget är ett kvalitetstecken”, menar en kommentator.

Tyvärr tycks även många av de mer kvalificerade debattörer som faktiskt har sett filmen ha fastnat i vanföreställningen att den utgör ett slags lätt avkodbart politiskt dokument.

Jag tror att den tematiska laddningen – ihop med Östlunds enorma konstnärliga precision – gör det extra lätt att glömma att det är just en film. ”Play” handlar om fem svarta killar som genomför ett rån, och som titeln antyder är det bokstavligen fråga om en iscensättning. Men filmen är ju också iscensättningen av denna iscensättning. De närmast demonstrativt förbipasserande vittnena – hund­ägare, joggare och rullskid­åkare – pekar också på min egen roll som åskådare i biosalongen. Att ett av de icke-svarta rånoffren får spela (svarte) Scott Joplins ragtime­klassiker ”The Entertainer” på sin klarinett understryker fiktionen – och blir ännu en absurd påminnelse om Stig Claessons novell från ett Sverige före moderniteten.

Det som hänt på de snart 50 år som gått sedan Slas konstapel stod på Kornhamnstorg är ju att rollerna i dramat fått en annan innebörd: den svarte mannen från Danmark hade inte som nu ”rånare” inskrivet i sitt manuskript, utan ”diskare” eller ”trumpetare”. Han var inte – som de svarta ungdomarna i ”Play” – medveten om att han kunde spela på sin hudfärg som ett hot.

På nätet hittar jag ”En dansk neger” återgiven ihop med ett antal instuderingsfrågor för lärare som använder novellen i sin undervisning. Den sista av dem är spöklikt aktuell: ”Fundera på om du själv varit med om någon situation där dina eller andras förutfattade mening lett till samma förvirring som här.”