Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Krönikor

Björn Wiman: Samma insinuationer drabbar hotade konstnärer

Än i dag är John Bergers artikel en pedagogisk provkarta på den illvilja och den misstänksamhet som riktas mot hotade konstnärer i vårt samhälle – just för att de är hotade.

I februari 1989, några veckor efter att Irans ayatolla Khomeini utfärdat den dödsdom som tvingat Salman Rushdie att gå under jorden, skriver Rushdies författarkollega John Berger en artikel i The Guardian. Han argumenterar där för att den vrede som många muslimer riktar mot Rushdies roman ”Satansverserna” är berättigad och menar att författaren borde dra tillbaka utgivningen av boken.

Det är en artikel som träffar Rushdie i hjärteroten. ”Bergers påhopp sårade mig mest av allt. Han, just han, borde ha motsatt sig en religiös attack! Det var en chock”, sade han i en intervju häromåret.

Än i dag är John Bergers artikel en pedagogisk provkarta på den illvilja och den misstänksamhet som riktas mot hotade konstnärer i vårt samhälle – just för att de är hotade. Det är detta insinuanta bakgrundsbrus som nu åter hörs i fallet Lars Vilks efter terrorattentatet mot honom i Köpenhamn förra helgen och samma förtäckta beskyllningar som den mordhotade italienske författaren Roberto Saviano nyligen berättade om i en lång artikel i The Guardian.

I samtliga dessa fall återkommer samma uppsättning av illasinnade insinuationer som, var för sig eller tillsammans, alltid tenderar att dyka upp i offentligheten när en konstnärligt aktiv person hotas till livet. Nämligen 1) att den hotade konstnärens verk är estetiskt undermåligt, 2) att den hotade konstnären avsiktligt har provocerat för att bli känd och tjäna pengar, 3) att den hotade konstnären utsätter andra, oskyldiga människor för fara samt 4) att den hotade konstnären är osympatisk eller lider av andra brister i sin karaktär.

I Salman Rushdies fall var samtliga dessa anklagelsepunkter för handen. John Berger understryker i sin artikel att Rushdies roman är en ”ganska arrogant fantasi” som snabbt hade fallit i rättmätig glömska om det inte varit för de iranska ledarnas fatwa, han ser nogsamt till att framhålla att Rushdie mottagit 800 000 pund i förskott för romanen samt avslutar med att författaren borde be om ursäkt och dra tillbaka utgivningen av boken, om inte för att rädda sig eget usla liv så för att rädda andras. Vid samma tid eldar den brittiska pressen på med antydningar om att bevakningen av Rushdie är för dyr, att han inte är en riktig engelsman, att han borde visa större tacksamhet; tabloiden Daily Mail kallar honom ”obelevad, butter, charmlös, ­fånig, surmulen, osympatisk, småsint, arrogant och egocentrisk”.

Det är lätt att hitta exempel på samma lömska mediala underströmmar i fallet med Lars Vilks; de har sannolikt förstärkts av att Vilks vägrar följa den föreskrivna psykologiska matrisen och inte på något sätt visar att hoten går honom till sinnes – som när han efter ­attentatsplanerna mot honom 2010 framträdde beväpnad med en yxa eller skämtade om att skaffa hund för att skrämma rättrogna terrorister från sin tomt.

Kravet på ursäkt och avståndstagande är ett särskilt kapitel. Den som händelsevis tror att det vore bäst och enklast om Lars Vilks nu ”tog avstånd” från sin förkättrade rondellhund och skaffade sig ett nytt, bättre konstprojekt bör läsa det avsnitt i Salman Rushdies självbiografi ”Joseph Anton” som handlar om hans eget försök till ”ursäkt”. I den förtvivlade förhoppningen att det skulle förbättra hans möjligheter att återvända till ett liv i frihet går Rushdie vid ett tillfälle – under för honom själv förnedrande omständigheter – med på att göra ett slags avbön och underteckna en form av ursäkt. Det var ett rent spel för galleriet och försöket slog mycket riktigt snett – i stället fick han se hur hoten mot honom skärptes.

Som en sedelärande historielektion över den groteska skuldöverskrivning som alltid drabbar hotade konstnärer kvarhåller även John Bergers artikel sin höga angelägenhetsgrad. Inte minst den avslutande skildringen av vad som kommer att hända om Salman Rushdie inte besinnar sig läser man i dag med en rysning längs ryggraden: ”Om inte kan ett unikt 20:e århundradets Heliga krig – med all dess fruktansvärda brutalitet – vara på gränsen till att bryta ut; sporadiskt men upprepat – på flygplatser, på affärsgator, i förorter, i kåk­städer – överallt där det finns oskyddade…”

En bedrövlig historielektion, som sagt. Men med kusligt precisa profetiska kvaliteter.