Lena Adelsohn Liljeroth blir alltså kvar som kulturminister. Beskedet lär mottas med samma entusiasm som när förbundskapten Lars Lagerbäck på sin tid envisades med att låta den defensive mittfältaren Daniel Andersson ta plats i fotbollslandslaget.
”Sidleds-Danne”, känd för att aldrig slå en passning framåt, framkallade fansens vrede genom sin patenterade oförmåga till offensiva initiativ och kreativa ansatser.
Och nu fyra år till med ”Sidleds-Lena”? Enligt den rundringning DN Kultur gjorde i måndags väcker i alla fall Adelsohn Liljeroth samma typ av reaktioner. Över hela linjen, från höger till vänster.
Till viss del är det oförskyllt, framför allt om man betänker alternativet. När Cecilia Stegö-Chilò presenterades som ny kulturminister i regeringsförklaringen för fyra år sedan gick en konvulsion genom det svenska kulturlivet. Stridssugna huliganer vädrade morgonluft – äntligen skulle all kultur skulle läggas ner – medan motståndarna hukade under häcklarramsorna från Timbro. Uppenbarligen tänkte den kundorienterade Reinfeldt på det undanskymda kulturområdet sätta det avtryck han inte vågade göra i den ”riktiga” politiken.
I det läget erbjöd Adelsohn Liljeroth vad som måste liknas vid en varm fårskinnsfåtölj efter en råkall kväll på ståplats.
Att denna lättnad snabbt förbyttes i bestörtning säger nog mer om posten i sig än om hennes tämligen harmlösa insatser. Det är svårt att bli älskad som kulturminister (även om Olof Palme tycks ha lyckats under en kort period i slutet av 60-talet). I sin nyutkomna bok ”Minnen” skildrar Torgny Lindgren ett möte mellan en grupp författare och en radikalt inriktad kulturminister i början av 70-talet: ”Svenska författare har i huvudsak bondeblod i sina ådror. Där satt vi och lyssnade, alltmera tankspritt, och tänkte på våra utdikade myrar och hårdlandet och den skrina moränjorden och de små åkerlapparna där vi försökte odla våra figurer och ord och skiljetecken.”
Vad ska man dra för slutsatser av denna förunderliga passage? Kanske att den suveräna konstnärens frihet är större än politikens budgetramar, oavsett ideologisk färg. Kanske att det svenska kulturlivet borde bejaka sitt självförtroende i stället för att fixera sig vid konjunkturerna på kulturdepartementet.
Det hindrar inte att en ny kulturminister kunde ha tillfört regeringen det den i dag behöver mer än någonsin. Ett friare sätt att tänka, en och annan oppositionell genomskärare. Kort sagt politiskt patos.