Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Björn Wiman: Tänk om Knausgårds roman hade hetat ”Jag är Karl Ove”

Foto: Daniel Nilsson

Krönika. ”Min kamp” har vidgat gränserna för vad en roman kan vara, lite på samma sätt som boken ”Jag är Zlatan”.

På en höjd vid Medelhavet, strax ovanför den lilla staden Castiglione della Pescaia i Toscana, ligger författaren Italo Calvinos grav. Det är en anspråkslös platta av sten, nedsänkt i en bädd av rosmarin, som tillsammans med dofterna från havet och den omgivande pinjeskogen sveper in platsen i en berusande atmosfär.

Här har Italo Calvino vilat sedan 1985, då han avled i sviterna av en stroke, bara 61 år gammal. Fram till sin död arbetade han med en serie föreläsningar om litteratur som han bjudits in att hålla vid Harvard­universitet i USA. De fem texter som hann bli klara gavs ut postumt under (den svenska) titeln ”Sex punkter inför nästa årtusende” och kom att utgöra ett slags litterärt testamente till framtiden: fem essäer som med kraft talar om vikten att bevara den litterära fantasin som specifik kunskapsform.

På ett seminarium på Italienska kulturinstitutet i Stockholm i veckan gjorde Sara Danius – som i morgon tillträder som ständig sekreterare i Svenska Akademien – en fin utläggning om Calvinos ”Klätterbaronen”, en roman där den litterära lättheten och den mänskliga utopin möts på just det sätt som Calvino ville att de skulle göra, också i vårt årtusende.

Jag undrar vad Italo Calvino hade sagt om han konfronterats med dagens svenska litteraturdebatt. Romankonstens förmåga att väcka ­engagemang i offentligheten hade han hur som helst inte behövt ­bekymra sig över.

Till de senaste veckornas debatt kring den norske författaren Karl Ove Knausgård kan nu också fogas uppståndelsen efter hans svenska kollega David Lagercrantz – helt rimliga – försök att resonera kring sin metod i boken ”Jag är Zlatan”, som han bland annat liknade vid en roman. Det skulle han inte ha gjort: uttalandet släppte lös en ström av reaktioner på samma intellektuella amfibienivå som brölandet om romanpersonen Hugo Rask i Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande” förra året – i det senaste numret av tidskriften Filter berättar Andersson hur hon i SVT:s litteraturprogram "Babel" bemöttes som ”en politiker som ställdes till svars för mina skattekvitton”. Vad är det för särskild sorts kulturhat som gör att särskilt framgångsrika svenska författare alltid blir släpade inför skranket för en eller annan påstådd förbrytelse mot ”verkligheten”?

I en utmärkt essä i gårdagens DN gjorde den danske litteraturvetaren Claus Elholm Andersen en välbehövlig genomgång av hur också Karl Ove Knausgårds romansvit ”Min kamp” är en tydligt litterär konstruktion, trots alla de anspråk på sanning och autenticitet som kringsvävar texten. Han visade hur man också i detta fall måste skilja mellan författaren Knausgård och den ”Karl Ove” som är romanens huvudperson: ”När Knausgård står med ryggen mot väggen och ska välja om han vill skriva ärligt om sig själv eller om han vill skriva en bra roman väljer han alla gånger det sistnämnda.” De litterära aspekterna slår alltid sanningsvärdet.

Det är ju just detta som gör ”Min kamp” till stor litteratur, som dessutom har utvidgat gränserna för vad en roman kan vara, lite grann på samma sätt som David Lagercrantz med ”Jag är Zlatan” i stället för en traditionell sportbiografi skapade en gripande och brett läst berättelse om social utsatthet, livshunger och ett barns ensamhet – tanken att Zlatans bok kunde ha hetat ”Min kamp” medan Knausgårds romanserie haft titeln ”Jag är Karl Ove” är inte alls så orimlig som den låter.

Kanske var det också denna genremässiga mångtydighet som David Lagercrantz försökte framhäva när han satte fingret på att all litteratur är en konstruktion: ”Jag blir helt förbluffad över naiviteten, om det finns folk som tror att man bara kan luta sig tillbaka i soffan och sen bara perfekt dra sitt liv dramaturgiskt spännande. Det är inte så det går till.”

Slutsatsen är den samma som den alltid har varit: när en skicklig författare skriver skapas också ovillkorligen en ny verklighet. Det är detta vi läsare upplever när fantasin föds ur de räta raderna av svarta skrivtecken mot en vit bakgrund.

Detta uråldriga mirakel sker också i det nya årtusendet. Åtminstone åt detta tror jag att Italo Calvino, vilande på sin höjd över Medelhavet, ler instämmande.

Fördjupning. Verkligheten i litteraturen

Författaren till självbiografin hittade på Zlatans citat. ”Jag bestämde mig för att skriva den som en roman”, säger David Lagercrantz .

Läs allt om debatten om kulturmannen.