Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Björn Wiman: Vad blir det kvar av konsten om allt socker tas bort ur saften?

De våldsamma ­reaktionerna kring både Tintin och Stina Wirséns barnfilm återspeglar samma idékonflikt som styrt världen sedan ­Salman Rushdies ”Satansverserna”.

I går samtalade jag med en av huvudpersonerna på årets Bokmässa, Gunilla Bergström. Författaren till böckerna om 40-årsjubilerande Alfons Åberg har rik erfarenhet av barnkulturen som epicentrum för idékonflikter. Redan i samband med den första Alfonsboken, ”God natt, Alfons Åberg” från 1972, tvingades hon förvandla ett glas apelsinsaft till vatten, då reaktionerna blev starka mot att pappa Åberg serverade sockerhaltig dryck till sin son efter tandborstning.

Strax bredvid mässan ligger Världskulturmuseet, som för några år sedan skakades av en kritikstorm liknande den som i veckan blåst upp efter DN:s avslöjande om att alla Tintinalbum plockats bort från ett barnbibliotek på Kulturhuset i Stockholm. På Världskulturmuseet handlade det om en tavla som bedömdes kunna innehålla kränkande budskap. Den togs ner, ersattes med en annan, vilken också togs ner för att sedan sättas upp igen.

Varför väcker detta handgripliga hattande med kulturella produkter så starka känslor? Jag tror att den våldsamma debatten kring både Tintin och Stina Wirséns film ”Liten skär och alla brokiga” i grunden återspeglar samma idékonflikt som dominerat världen sedan fatwan mot Salman Rushdie: den mellan en individs rätt att uttrycka sig och ett kollektivs mer eller mindre befogade upprördhet över uttryckets innehåll.

Det finns två sätt att hantera denna konflikt. Det första är att se den som ett värde i sig, att tro att friktionen i det fria meningsutbytet långsamt skjuter mänskligheten i rätt riktning. Att vår kultur i dag har en kvarvarande blind fläck vad gäller rasistiska uttryck mot svarta är säkert lika sant som att vi har det vad gäller judar (det var ingen slump att några av Hergés tidiga Tintinserier även innehöll grov antisemitism). Om detta handlar nu debatten. Det blir bråk, diskussion, ett jävla liv. Det leder framåt.

Det andra sättet att hantera konflikten är mer problematiskt och handlar i grunden om att eliminera det enskilda subjektet som det konstnärliga uttryckets ursprung. Det är denna syn som är förhärskande på till exempel Världskulturmuseet i Göteborg, som har den uttalade målsättningen att olika intressegrupper ”på förväg ska vara delaktiga i utställningarnas planering och genomförande”. Kan någon grupp bli kränkt? Bäst att fråga först.

Det är också detta synsätt som Konstfacksprofessorn Joanna Rubin Dranger gav uttryck för i en artikel i Svenska Dagbladet förra helgen. ”Om bilden visade sig rimma illa med vår intention kan vi göra nya bilder”, skriver hon. Stina Wirsén – i det aktuella exemplet – borde ha ritat om sin bild av Lilla hjärtat redan innan filmen visades.

Det låter harmlöst, men de praktiska konsekvenserna kan bli groteska. Ska all konst i framtiden ut på remiss? Hur ska de grans­kande instanserna i så fall sättas samman? Och ska konstnärerna tvingas ändra enligt prövokommittéernas instruktioner? Det är en kultursyn som – vilket också är hela tanken med den – upphäver basen för både det fria individuella uttrycket och för stora delar av den västerländska kulturhistorien.

Men framför allt: hur meningsfull blir en kultur som på förhand självcensurerar sig mot allt som eventuellt kan uppröra ”fel” minoritet? Den goda viljan riskerar att sopa samhällets reella konflikter under mattan och dölja det förtryck som faktiskt existerar. Det är, tror jag, denna typ av institutionaliserad förhandsprövning som är det verkliga sveket mot tanken på ett mångkulturellt samhälle, som på allvar låter sig berikas av sina friktioner.

Vad blir det kvar av konsten om allt socker tas bort ur saften? Det vet Alfons Åberg. Ett glas ljummet vatten.