Har de infört nolltolerans på Konstfack? Det verkar inte bättre. Rektor Ivar Björkmans beslut att låta skolans jurist förhandsgranska två elevprojekt är inte bara en pudel gentemot den bloggsfär som krävde att Konstfack skulle stängas efter incidenterna tidigare i våras – det är en total och villkorslös kapitulation.
I radions Kulturnytt tillstår prefekten Olof Glemme att skolans handlande gränsar till censur: ”Vi har blivit pressade till att vara väldigt noga med vad det är som visas och inte visas.”
Det är en feghet utan like. De aktuella fallen handlar om en elev som applicerat texter på svenska flaggan och en annan som använt musik ur tevespel i sitt verk. Jämfört med vårens tidigare skandaler, där en elev spelade psyksjuk och en annan vandaliserade en tunnelbanevagn, handlar det om rena petitesser.
Ingen åklagare med vettet i behåll skulle få för sig att pröva lagen om skändning av flaggan – vilket skolans jurist nu också tycks ha insett. Att de inte inser styrkan i den konstnärliga citaträtten och stoppar videoverket är desto mer oroande. Att använda bild-, ljud- eller textfragment i en film eller ett collage är inte samma sak som att sprida piratkopierat material på nätet.
Men även om så vore fallet: Vad har skolan att förlora? Snarare än att försöka skrämma sina elever till tystnad borde Olof Glemme och Ivar Björkman ställa sig upp och ta konstens frihet i försvar. I rätten, om så skulle behövas.
Jag hör inte till dem som anser att konst av nödvändighet måste vara kontroversiell och provocerande. Man kan mycket väl ifrågasätta om de två tidigare så uppmärksammade projekten var etiskt och juridiskt försvarbara.
Det riktigt upprörande i den historien är att ledningen tog händerna från sina elever med hänvisning till bristfälliga etiska regler. Deras handlande när skandalen väl var ett faktum var, då som nu, ryggradslöst och inkonsekvent.
Att Konstfack har bestämt sig för att stoppa det ena och släppa igenom det andra av de två nu granskade projekten visar bara på godtyckligheten i situationen.
Och än en gång måste man fråga sig vilken kontakt personalen har med sina elever – hur kommer det sig att de upptäcker eventuella problem först ett par veckor före slututställningen?