Debatten om utställningen ”Figurationer”, på Edsviks konsthall utanför Stockholm, med den norska konstnären Odd Nerdrum och hans elever i den så kallade Osloskolan, höll på att hamna i en återvändsgränd redan från början.
När Eva Ström skrev (SDS 25/7) att de föreställande, antimodernistiska målningarna på utställningen påminde om nazismens bildideal låstes positionerna fast, och det var svårt att se hur man skulle kunna gå vidare. Men det kunde man. Debatten är snart tre månader gammal, och har handlat om allt från hegemonin bland landets konstkritiker till bristen på en hantverksmässig utbildning på konsthögskolorna.
När konsthallen bjöd in till paneldebatt i tisdags kunde man alltså hoppas att nazispåret skulle få vila. Men nej, DN:s kritiker Jessica Kempe och Peter Luthersson, som publicerat en bok om utställningen, hamnade rätt snabbt i ett skyttegravskrig om förhållandet mellan Odd Nerdrums bruna målningar och den likaledes bruna ideologin.
Synd. För här finns verkligen något att diskutera. Och det handlar inte alls, som Osloskolans företrädare hävdat, om att den föreställande konsten skulle vara satt på undantag i samtiden. Tvärtom, konstnärer som Mamma Andersson, Karin Broos, Gunnel Wåhlstrand och Lena Cronqvist har hyllats såväl av kritiker som av publik för sitt föreställande måleri.
Ett annat felslut är att dagens dominerande konstscen skulle vara modernistisk till sin natur. De kritiker som varit negativa till utställningen kommer så gott som uteslutande från den postmoderna generation som gjorde upp med modernismen redan för 15–20 år sedan.
Så vad handlar det egentligen om? Lägger man ihop debatten om ”Figurationer” med den folkstorm som resulterade i en fällande dom mot Anna Odell och det litterära manifest som sju författare publicerade här i DN för någon vecka sen klarnar bilden.
Den samtida konsten och litteraturen har drabbats av en kulturkonservativ backlash. Med eldunderstöd av tidskriften Axess, vars medarbetare Johan Lundberg är curator för ”Figurationer”, har den folkliga misstron mot den samtida konsten kanaliserats i en kampanj för en mer traditionell konst som, av en händelse, sammanfaller med den ekonomiska krisen.
När världen står i brand söker vi ju oss gärna till det trygga och välbekanta. Men det brukar blåsa över. När ekonomin vänder kommer dammet åter att lägga sig över Osloskolans riddare, jungfrur och snötäckta berg.