För dyrt eller för fult? Skälen till att politikerna valt att stoppa utbyggnaden av Stadsbiblioteket i Stockholm är fortfarande höljda i dunkel.
I förra veckan avslöjade Dagens Nyheter att det enda underlaget för beslutet är en sexsidig powerpoint-presentation (DN 18/12). Den skissartade analysen visar att kostnaden snarare hamnar på 1,3 miljarder kronor än på planerade 800 miljoner. Det var tillräckligt för att kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) skulle dra i bromsen och skrinlägga hela projektet – trots att processen redan kostat 24 miljoner kronor, och trots att staden fortfarande anser sig ha råd att bygga sportarenor i miljardklassen.
I en intervju med Svenska Dagbladet tidigare i höstas (18/10) berättade arkitekten Heike Hanada, som vann tävlingen om tillbyggnaden med sitt förslag ”Delphinium”, att hon inte haft någon kontakt över huvud taget med politikerna. ”Jag hade väntat mig att staden skulle återkoppla till mig och säga att vi måste stryka en del kostnader. Vi hade kunnat hitta en väg att reducera omfånget på det hela, kanske också göra Delphinium bättre. Jag är helt övertygad om att vi hade kunnat hålla oss inom den beräknade kalkylen.”
Men det ville alltså inte Madeleine Sjöstedt höra talas om. På sin blogg meddelade hon att projektet var skrotat: ”Jag kan nu konstatera att det inte finns någon ansvarsfull finansiering av detta projekt. De ekonomiska kalkyler som vi från början fått presenterade för oss har förändrats radikalt. Konsultföretaget Öhrlings Price Waterhouse Coopers har anlitats för att ta fram en riskanalys. Denna visar att kostnaderna är mycket osäkra.”
Riskanalys? Ja, den finns ju inte, enligt DN:s granskning. Men den lär vara på gång – en och en halv månad efter att kulturborgarrådet bloggade om sitt beslut.
Kanske var det ändå ett riktigt beslut. Kanske hade ”Delphinium” blivit för dyrt.
Men misstanken kvarstår: Madeleine Sjöstedt fattade inte ett ekonomiskt beslut. Snarare handlade det om att Stockholms politiker vek sig för kritiken mot projektet och stoppade Hanadas tillbyggnad av estetiska skäl. Och det får man väl också göra, om man företräder en folkopinion.
Men det skrämmande i hela den här historien är hur lätt Madeleine Sjöstedt tar på den demokratiska processen. Bloggen, som tidigare setts som ett verktyg för direktdemokrati och folkmakt, har i hennes händer förvandlats till en enkelriktad kommuniké. Hör upp, medborgare!