Fonetikprofessorn Henry Higgins ska på Dramatens tiljor göra en salongsdam av flickan av folket, blomsterförsäljerskan Eliza Doolittle. Men det blir inte med den spanska räven som rev en annan räv som uttalsövning. Dels är det inte musikalen ”My fair lady” som sätts upp utan urpjäsen, George Bernard Shaws ”Pygmalion”, dels ska Elizas londonska cockney den här gången motsvaras inte av stockholmskt Södersnack utan av dagens malmöitiska, och där kliver ingen rev ibland sev.

Att man nu frångår målet från Söders höjder är välmotiverat. En gång representerade det en uppstickande underklass. I dag möter man det i dess överdrivna form nästan bara hos slagfärdiga springsjasar och självsäkra arbetarklassbrudar i gamla svartvita filmkomedier. Dagens unga stockholmare däremot har inga problem med rev och räv – den senare uttalas numera med ett öppet ä-ljud, som i här och där.

Alternativet att låta Eliza tala någon sorts Rinkebyvariant har förkastats med argumentet att det skulle tillföra ett irrelevant invandrarperspektiv, och det kan inte förnekas.

Språkform har alltid varit socialt markerande. Men vår syn på språklig variation är inte statisk. Vi är i dag betydligt mer vana vid språklig variation än på det ändå rätt näraliggande 70-talet, då Sveriges Radio, inte utan protester, började överge det ursprungliga kravet på regionalt obunden rikssvenska hos nyhetsförmedlare och programvärdar. Akademiledamöter kan vid Nobelprisutdelningen utan att någon finner det anmärkningsvärt framträda med uttal och satsmelodi som förråder ett ursprung i Värmland, Småland, Västerbotten, Stockholm eller var som helst i landet. Och en böna med Södersnackets nasaler kan bli statsminister. Så Eliza behöver inte tala scensvenska för att bli tagen på allvar.

Rent dialektala drag lämpar sig däremot mindre väl för offentligt bruk. Om vår blomster­försäljerska ska accepteras i mer sofistikerade sammanhang bör hon inte säga fesk eller fott för fisk och fort, som i utpräglad göteborgska, eller dra till med skånska (inte bara diftonger utan till och med triftonger), eller ha markant tjocka l som många i Mellansverige. Hon kan inte säga gröpper för gropar som en del smålänningar eller tröck för tryckte som en och annan stockholmare, inte dem hava eller dom är sjuk som på sina ställen i norra Sverige och inte jag såg han som lite varstans i landet.

Och även om dialekterna på ganska kort tid har gått från att bekämpas i skolundervisning och offentliga sammanhang till att upphöjas, för att inte säga kramas – vilket ju sker först när något är utrotningshotat – ska vi inte inbilla oss att toleransen är utan begränsningar. Att människor charmeras av sådant folkets mål som de stöter på som Skansenturister runt om i landet innebär inte nödvändigtvis att de tål höra det i de egna salongerna.

Språket är vårt tydligaste sociala signum. Och störst roll för samhörighet, alternativt utstötning, spelar den så kal­lade sociolekten, det språk som bekräftar individens plats i samhället, inte regionalt och heller inte ekonomiskt utan socialt. Att många finner bratsens Stureplansidiom motbjudande eller löjeväckande beror mindre på att det är en form av stockholms­ka än på att det förbinds med en livsstil. De som eftersträvar att få dela denna livsstil gör å andra sidan vad de kan för att tillägna sig dess språk.

Men kan man nu tänka sig en Eliza som talar bred malmöitiska? Ja, varför inte? Pjäsens handling kräver att hon talar ett storstadsmål – hon är ett barn av sin stad. I översättarkonventionen brukar ett huvudstadsmål få motsvaras av ett annat, men någon riktigt karaktäristisk lågsocial innerstadsstockholmska talad av unga människor är numera svår att definiera sedan staden inom tullarna alltmer yuppiefierats. Men om London den här gången ska motsvaras av Malmö, borde då inte Eliza matchas av en professor Higgins med akademisk lundensiska? Och går det hela att förena med illusionen att historien utspelas i London? Det återstår att se – eller höra.

Hade jag fått välja språk för dagens Eliza hade det snarare blivit den uppkäftiga folkliga varianten av göteborgska. Och inte bara för att Göteborg ibland kallas Lilla London.