Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Catia Hultquist: Ace Wilders jobbvägrar-schlager är ett symptom på tidsandan

Ace Wilder framför "Busy doin' nothin'" i Melodifestivalens final.
Ace Wilder framför "Busy doin' nothin'" i Melodifestivalens final. Foto: Adam Ihse

"Generation ego" må vara bortskämda – men knappast med trygghet och framtidstro. Den som misslyckas får bära skulden för det som i grunden är ett ­systemfel.

Don't wanna work, work, work

I wanna make ­money while I sleep

Dont wanna work, work, work

I wanna make money while I dream"

Det är vårvinter 2014 och Ace Wilder sjunger sin käcka anti­arbetslinje-schlager "Busy doin' nothin" från datorn i köket. Som ett förföriskt motmantra till politikernas valmotto "jobben, jobben, jobben". Den 31-åriga Ace i sina second hand-kläder är förmodligen det mest radikala melodifestivalpubliken sett sedan "Dom kallar oss mods"-Kenta uppträdde i "Try it you'll like it – 69"-tröja för trettio­fyra år sedan.

Det är kanske nu jag ska hitta mig själv, säger tjugoåringen. Halvt på skämt, halvt på allvar.

Vi pratar framtidsplaner. Han står med ena foten i tonåren och den andra i vuxenlivet. Jobbmöjlighet: Telefonförsäljare på provision. Anställning från timme till timme. Gratisjobba i hopp om chans till ett vikariat. Bostadsmöjlighet: Noll. Framtidstro: Nej.

Sedan jag började tänka "det kunde vara mitt barn" har jag försökt att svara mindre otrevligt när telefonförsäljarna ringer med sina "erbjudanden". Jag tänker att det måste vara grymt påfrestande att försöka sälja till människor som inte bett om att få köpa något. Fast å andra sidan – är det något dagens unga är tränade i så är det att sälja. Sedan barnsben har de fått lära sig just det. Att vara driftiga och entreprenöriella. Det sistnämnda står till och med inskrivet i Läroplanen.

Tjugoåringen tillhör den generation som växt upp med internet, dataspel och sociala medier. Som tycker det är märkligt med de där gula lådorna som man ska lägga pappersbrev med frimärken i. Som vet att det är fullt möjligt att bli svinrik genom att blogga eller spela dataspel. Har man tur kan man bli en heltidsgamare och få bo i ett gaming house med pool och spela spel hela dagarna. Eller så blir man en bloggstjärna; en Kenza, eller en Kissie.

De har kallats lata och bortskämda och självupptagna av oss vuxna, de har kallats generation ego. Inom kort utkommer journalisten Ana Udovics bok med samma namn, "Generation ego". Hon låter oss förfasa oss över den narcissistiska kulturen vi lever i – och frukten av den. En påstått lättkränkt och egofixerad generation unga som skyr medelmåttigheten, odlar sitt varu­märke på Facebook, blingar sitt cv, som överklagar sina betyg och hela tiden ställer frågan "what's in it for me?".

Sedan vänder hon på allt och låter oss se logiken i de ungas beteende. Samt vårt eget ansvar. Ja, kanske är de bortskämda. Men knappast med trygghet och framtidstro. Däremot har de fått sin beskärda del av tävlande, vassa armbågar och strategitänk. De är indragna i en hopplös konkurrens om utbildningar, bostäder och ett försvinnande antal jobb. Den som inte lyckas får bära skulden för det som i grunden är ett systemfel.

Hon låter sociologen Roland Paulsen vända ljuset mot de som skapat dagens samhälle, de som haft lätt att få jobb och som fortfarande sitter på makten. Nämligen fyrtiotalisterna:

"Skulle studentrevoltörerna själva ha klätt sig i uniform och jagat folk på gatan för att sälja telefonabonnemang på provision?"

Paulsen menar att dagens unga inte är bortskämda. Tvärtom. "Snarare är det förvånande att de kan svälja så mycket förnedring."

Sett ur det perspektivet är Ace Wilders jobbvägran inte bara en simpel schlager. Den är både ett rimligt och logiskt tecken i tiden.