Är Flashback rent av sunt och bra för demokratin – eller flyttar det bara fram gränserna för vår skvallertörst?
På Littorinaffärens andra dag efterlyser nätforumet Flashback en läppläsare. Aftonbladet.se har släppt videoklippet när Sven Otto Littorin konfronteras av tidningens reportrar med ett pålagt censurljud. Flashbackmedlemmarna i skvallertråden försöker då uppbringa all tillgänglig kompetens för att ändå ta reda på vad som sägs: ”Det är helt sjukt att ingen på FB kan läsa läppar! Vi har ju hela brottet sammanfattat, vi har hela den beepade dialogen fast utan ljud!” vädjar medlemmen Xstar.
Den här vändningen i en diskussionstråd är ganska typisk för Flashback. Någonstans i gränslandet mellan rimliga frågeställningar och galenskap. Lite som att sitta på krogen och mot bättre vetande låta sig underhållas av den där instabile, men stundtals geniale skrävlaren.
Flashback är vanligtvis den felande länken mellan mediernas rapportering av de stora händelserna och det som egentligen sägs bland folk. Journalister har ofta koll på vad som skrivs i forumen och enligt Flashbackgrundaren Jan Axelsson läser också poliser inläggen. Det verkar finnas en allmänt spridd uppfattning bland användarna att forumet hjälper till att lösa brott.
Samtidigt är inte Flashback precis en källa man skryter om på middagsbjudningen. Även om det virtuella fikarummet på senare tid blivit mer rumsrent och folkligt, är underground- och extremhögerstämpeln kvar från 90-talet. Att hänga på Flashback har i finkretsar ungefär samma status som att köpa sex.
Men just den här gången, i Littorins fall, tycks forumet ha spelat en annan och mer direkt roll. När röster höjdes för att Aftonbladet skulle publicera vad tidningen hade om Littorins påstådda brott, hänvisade flera medieprofiler till något som de ansåg vara mycket värre för exministern och trebarnspappan: Nämligen den ohämmade ryktesspridningen på nätet (läs Flashback). Och Lena Mellin, tf ansvarig utgivare för Aftonbladet, hänvisade själv till samma sak när tidningen till slut valde att publicera sina uppgifter om det påstådda sexköpet.
Utan att sitta med Littorinaffärens facit i hand ligger det nära till hands att dra paralleller till Geijeraffären på 70-talet. Om internet och diskussionsforum som Flashback funnits då – hade historieskrivningen sett annorlunda ut? Hade vi kommit närmare sanningen bakom ryktena om den dåvarande justitieministern och Doris Hopps bordell?
Är fenomenet Flashback rent av sunt och bra för demokratin – eller flyttar det bara fram gränserna för vår skvallertörst? Kanske är det som med den där odräglige festprissen som blandar obehagliga sanningar med skvaller kvart i två på natten. Det är alltid lättare att ta det onda med det goda så länge man själv klarar sig undan skrävlarens giftpilar.