Dubbelspelande på nätet. Den schizofrena trenden har nu spritt sig till mer välkammade sammanhang, som Facebook.
Dubbelliv tycks vara vårens grej. Vi ser det överallt, från Kapten Klänning till Jihad Jane, inom katolska kyrkan, kungakretsar och välgörenhetsorganisationer.
Men också på nätet, där allt fler tycker att det är självklart att ha två personligheter. En representativ, officiell persona – och en privat som, så att säga, kan åka på svensexa i Åre utan problem.
Det finns en klassisk scen i filmen ”Snabba cash”, när dubbelspelaren J W går på dejt med överklassflickan Sophie. Han låtsas vara en del av det fina folket kring Stureplan men är i själva verket en svarttaxikörande svenne som håller på att dras in i en allt annat än glammig värld av knark och kriminalitet.
När Sophie börjar ställa närgångna frågor stannar J W till framför en spegel och ser ut att fundera över om han ska ta steget och berätta om sitt andra liv. Att överskrida gränsen mellan de två sidorna innebär en risk att bli avvisad – men också en möjlighet att bli omtyckt som den han verkligen är. J W är en ”smart” kille och låter ögonblicket passera – han säger inget om sitt dubbelliv.
Fuskandet och dubbelspelandet är förstås inte nytt på nätet. Att ha en så kallad virtuell mask, med en fejkad bild och påhittat namn, är en oskriven regel på många sajter. I skydd av sin avatar går det både bra att överdriva och ljuga eller visa verkliga men mer ljusskygga sidor av sig själv.
Flera av våra mest lästa bloggare har avslöjat att deras bloggjag är en påhittad figur som inte har mycket med verkligheten att göra. Men den schizofrena trenden har nu spritt sig till mer välkammade sammanhang som exempelvis nätverkssajten Facebook.
Att ha en ohanterlig mängd ”vänner” är inte längre åtråvärt, i stället sorteras och fengshuias det nu bland kontakterna. Frågan som allt fler ställer sig är om det är rimligt att chefer, exfruar och bästisar får samma information i uppdateringsrader, kommentarer och på klotterplank.
På chef.se tipsas det om dubbla Facebookkonton som lösningen för chefer vars medarbetare vill bli adderade som ”vänner”. Arbetskamrater och bekanta i ett fack. Intimare vänner och anhöriga för sig. På privatkontot bär man förslagsvis en virtuell mask, allt för att stärka integriteten ytterligare.
Och hade arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin tänkt på den möjligheten, hade vi aldrig fått ta del av hans kärlekskranka hälsningar till sambon på Facebook. Eller för den delen pressekreterare Edvard Unsgaards berömda uppdatering om arbetslinjen och exkrementer.
Men precis som JW förlorar vi förstås någonting på schizotrenden. För även om den här sortens ”vårstädning” kan verka både nödvändig och mentalhygienisk, blir det definitivt tråkigare. Och kanske lite sjukare.