Har som mål att fortsätta kliva upp 6.00 varje vardagsmorgon. Jobbtimmar mellan 6–9 är framgångstimmar.” Morgontröttheten stärker sitt redan fasta grepp om mig när jag läser Isabella ”Blondin­bella” Löwengrips obotligt hurtfriska rader på mikro­bloggen Twitter.

Vi skriver januari 2012 och jag inser just där och då att nu är det så här det kommer att vara – under drakens år, jobblinjens era och säkert för en lång tid framöver.

Tidningsomslagen är fulla av ”Nya tag”, ”Ny kropp” och ”Nytt liv”. Entreprenör, bloggare och chefredaktör Löwengrip möter vi nu med jämna mellanrum på omslaget till egna tidningen Egoboost, påfallande ofta i utstyrslar som påminner om affärskvinnorna i 80-talsserier som Falcon Crest och Dynasty. Hon får mig också att tänka på kvinnorna på omslaget till amerikanska självhjälpsböcker från samma tid. Böckerna hette alltid sådant som: ”Having it all – power, money & love.”

Jag som brukar älska det mesta från den axelvaddsförsedda och neongrälla epoken kan inte riktigt bestämma mig för om associationerna är ett uppiggande eller illavarslande tecken. 80-talet var ju också rätt hemskt i ärlighetens namn.

Löwengrip har enligt Dagens ­Media nyligen blivit erbjuden 7.000 kronor per fördelaktigt tweet av företagare som vill att hon ska skriva positivt om deras produkter på mikrobloggen. Hon har dock tackat nej till sponsrade tweets med motiveringen:

”Min trovärdighet är det enda jag har när jag ska få ut en ny produkt på marknaden och det är den som gör att produkten säljer. Därför skulle jag aldrig våga göra det här.”

Efter att ett antal personer ifrågasatt kulturvänsterns reella inflytande 2012 (den som Bengt Ohlsson angrep här på DN Kultur 4/1) skrev min kollega Viktor Barth-Kron om potentiella arvtagare till kulturelitens svunna makt. Han pekade bland annat ut den så kallade Blondinbellahögern, som han beskrev som en framgångskult där ”var och en ska köpa sin egen lyckas smed med F-skatteinkoms­ter och rutavdrag”.

Eftersom entreprenörskap och företagande är två ord som särskilt lyfts fram i den nya läroplanen för gymnasiet, talar allt för att han får rätt.

Helt följdriktigt utkommer två Blondinbelliga självhjälpsböcker riktade till unga kvinnor under våren. Den ena är skriven av Löwengrip själv; i ”Isabellas hemligheter” (uppföljare till hennes första bok ”Egoboost”) får vi veta hur man når sina drömmars mål ”både privat och i yrkeslivet”.

Den andra boken heter ”Powerprincipen” och är skriven av Camilla Björkman och Ulrika Ek, själva födda under axelvaddsdecenniet. Som typiska 80-talister vet de ”hur en ung karriärista tänker” och de har för avsikt att avslöja en framgångsformel ”som alla driftiga kvinnor kan använda sig av för att lyfta sin karriär”.

Det är som om 80-talet inte redan har varit, som om allt börjar om från början.

Lite senare läser jag i Isabella Löwengrips twitterflöde:

”Tänkte att jag kunde städa hemma, det är ju avkopplande. Men min städerska kommer imorgon. Tänkte tvätta men allt är på kem. Tänkte handla mat men jag äter ändå aldrig hemma. Tänkte tvätta håret men det gör jag på salong imorgon. Har ett märkligt liv.”