Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Krönikor

Catia Hultquist: ”Fittstim – min kamp” får mig att undra om det inte är SVT som spårat ur

När public service för en gångs skull väljer att uppmärksamma modern feminism får vi se Belinda Olsson testa topless-aktivism och bekymra sig över om männen blivit kuvade.

Har feminismen spårat ur? Nej, det är inte en frågeställning hämtat från Flashback eller Avpixlat.

Det är den fråga som SVT ställer sig när de äntligen får för sig att göra en serie om kvinnors kamp för lika villkor. Enligt uppgift ska den forna fittstimmaren Belinda Olsson ta oss med på en resa genom dagens feminism. Jag citerar SVT:s egen programinformation:

”1999 gav Belinda Olsson och ett gäng unga feminister ut antologin 'Fittstim'. De var unga och coola och firades som rockstjärnor. Nu har tiden gått, Belinda har barn och ett välavlönat jobb. Är det bara hon som har blivit gammal, eller har feminismen tappat fotfästet?” I ”Fittstim – min kamp” ska Belinda även prova top less-aktivism, spela in en musikvideo med feminister och ”brottas med sin egen övertygelse”. Ytterligare en fråga som Belinda och SVT vill undersöka i programmet (om dagens feminism): ”Hur mår männen, har feminismen kuvat dem?”

Naturligtvis är det ett pr-geni som skrivit texten, det är inte bara jag som har reagerat på hur public service väljer att uppmärksamma modern feminism. En twitterdiskussion i julhelgen skapade förstås ett lämpligt spin kring en serie som annars riskerar att drunkna bland slottsstjärnor, 80-talsnostalgi och kungafamiljsfjäsk.

Men vid det här laget borde vi veta att provocerande frågeställningar inte bara är festliga pr-tricks – den som ställer frågan sätter ju agendan. Det var som bekant under förra årets partiledardebatt i Agenda som vi fick höra programledarna ställa den ökända frågan: ”Hur mycket invandring tål Sverige?”. Ett år senare befinner vi oss i en situation där svartklädda nazister trampar runt på samma stillsamma förortsgator som mina syskonbarn en gång lekte på. Naturligtvis är inte detta Agendas fel. Men det kan vara värt att hålla i minnet att det som kan verka som en spetsig och pigg löpsedelsfråga ena dagen kan ha en extremt obehaglig klang nästa.

Frågan om det där som ”gått för långt” återkommer med en druckens envishet varje decennium. Och med jämna mellanrum finns det pressade grupper som tycker att det är en utmärkt idé att svara ja på den frågan. Oftast sammanfaller både frågan och svaret med en viss typ av konservativa vindar.

Har feminismen spårat ur? Tja, är det verkligen den fråga som först dyker upp i en tid när blivande mammor inte längre garanteras plats på BB, när kvinnor utsätts för våld och hot på grund av sitt kön, när den svenska kvinnliga statsministern lyser med sin frånvaro, när ordet ”fitta” används som ett skällsord och när yrkeskvinnor fortfarande bara har 86 procent av männens lön?

Självklart ska vi ställa frågor. Och SVT, jag är också jättenyfiken på hur svenska män mår. Men kan vi inte kosta på detta viktiga ämne ett alldeles eget program, och i stället börja med att ställa de där grundläggande frågorna om modern feminism? Ja, det där som dokumentären ”Könskriget” kunde ha handlat om redan 2005.

Vad är det egentligen kriget handlar om? Vilka ”slag” har stått genom historien? Vilka kämpar mot vem? Vilka är det som egentligen tycker att jämställdhetskampen har gått för långt? Och så kan vi låta Belinda Olsson brottas med sina tvivel och spela in en musikvideo i valfritt nöjesprogram. Okej?

Och nej, Belinda, du är inte gammal. Du är 39 år. Däremot känns det faktiskt som om det är SVT som håller på att spåra ur och tappa fotfästet.