Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Catia Hultquist: Kickoffer, riviga uppstartsmöten – den duktiga flickans bästa tid är nu

Inbjudningar till sociala medier leder till prestationsångest. Då kommer den duktiga flickan och knackar på axeln.

Får en inbjudan till något som heter Quora av en mycket smart kvinna i bekantskapskretsen. Det visar sig vara ett socialt medium som berömmer sig om att vara ”your best source for knowledge”. Nätverket är indelat i specialområden, som psykologi eller politik, där användarna förväntas ställa intressanta frågor och ge intelligenta svar.

Den duktiga flickan i mig vaknar till liv och kravlar fram ur vindsförrådet. Hon – vi kan kalla henne för Catrine – knackar mig på axeln och kräver att jag går med i Quora omedelbart. Jag accepterar inbjudan och försöker sätta mig in i nätverket så gott det går. Inser att det är som ett Flashback för intelligenta, får genast prestationsångest och loggar ur. Catrine surar och antyder att jag är korkad och lat.

Efter cirka 999 påminnelser i mejlkorgen fyller jag pliktskyldigt i mitt cv på Linkedin, nätverket där jag förväntas samla kontakter inom yrkeslivet. Inte för att jag vet om det har någon som helst betydelse. Men Catrine blir stressad av att alla andra uppdaterar sina Linkedin-profiler och piskar på så att jag får det gjort.

När jag är inne på Instagram skänker jag en tacksamhetens tanke till funktionen som låter mig dela mina uppdateringar till andra sociala medier samtidigt. Det känns effektivt och sådant uppskattas av Catrine. Thatcherkyla i luften, kickoffer, riviga uppstartsmöten – den duktiga flickans bästa tid är nu. Hon stressar runt och gör i princip allt för att få höra de magiska orden: ”Nämen, gud vad du är duktig”.

Inom journalistyrket finns det gott om duktiga flickor av båda könen, vilket de flesta av oss är pinsamt medvetna om. En första deprimerande aha-upplevelse är att det inte längre går att vara bäst i klassen, det finns alltid någon som är bättre. Den andra är att hantera människor som inte uppfattar vår duktighet, utan tvärtom anser att vi är usla och obegåvade. För durkdrivna bekräftelseknarkare leder detta ofelbart till klippkort hos psykologen.

Ibland bekänner duktiga flickor för likasinnade att de är just duktiga flickor. Tanken är att det ska fungera som en sorts terapi, men brukar ha ungefär samma effekt som en bantningskur för anorektiker. Det är i de sammanhangen jag förpassar Catrine allra längst in i vindsförrådet. Sätter gaffatejp över munnen och förnekar hennes existens.

Om jag verkar hård så beror det inte bara på Catrines galopperande tråkighet. I värsta fall kan hon vara direkt hälsovådlig. De duktiga flickornas idoga putsande på sin glänsande rustning slutar alltid med att ytskiktet rämnar. Och det som finns därunder är sällan en särskilt trevlig syn. Processen påminner en del om Oscar Wildes klassiker "Dorian Grays porträtt". Ni vet, den tjusiga ynglingen Dorian som säljer sin själ till djävulen för att få behålla sin ungdom och skönhet. Hans verkliga jag finns att beskåda på ett undangömt porträtt på vinden. Där framträder alla frånstötande spår av Dorians åldrande och utsvävande leverne.

Nu skulle jag kanske inte vilja gå så långt som att påstå att präktiga Catrine har tagit över mitt liv helt och att mitt försummade jag har nått förruttnelsestadiet. Men jag kan ändå inte låta bli att sakna den där tiden när man gick med i ett socialt medium bara för att det var kul.