Det är nytt år. Ren, mjuk, vit snö. Jag har en bebis i famnen, en Iphone i handen. Veckorevyns redaktion viker ut sig i protest mot sjuka utseendeideal och ute på nätet vill de att vi ska #prataomdet. Att vi ska prata om sex, alltså. Eller snarare om sex som gränsar till övergrepp. Så kallat gråzonssex.

Rätt snart flyter egna gråzonsminnen upp till ytan. Skjuter undan dem snabbt. Är inte redo att prataomdet eller ens tänkapådet. Det är något med mörkblå bebisblick som inte känns kompatibelt med grumliga gråzoner.

Twittertråden #prataomdet skapades av programledaren och kritikern Johanna Koljonen strax innan jul. Diskussionen var en reaktion på näthatet mot de två kvinnor som anmält Wikileaksgrundaren Julian Assange för sexualbrott. Ett näthat som numera döpts till ett ”globalt Bjästa” på grund av likheterna mellan kvinnorna och den våldtagna skolflickan i Bjästa. Hon smutskastades ju också för att hon vågat anmäla ”skolans populäraste kille”.

Initiativet startade en störtflod av berättelser om gråzonssex. Främst på nätet (prataomdet.se), men också i andra medier. Det speciella med den här uppmaningen var att tonen och öppenheten påminde om den som annars brukar finnas i mer slutna sammanhang på nätet. En blandning av Twitters uppriktighet och bloggarnas berättarglädje. Resultatet – en näst intill magisk känsla av att något faktiskt går att förändra.

Men hatet stänkte förstås över till #prataomdet-debatten. För under ytan handlar det ju, precis som i Bjästa, om klassiskt könskrig och maktkamp. Och det är samma gamla skäggiga riddare som skickas ut gång på gång för att försvara de oskrivna reglerna om makten. Ibland antar skäggriddaren skepnaden av en skvallertant i Bjästa och ibland en Flashbackkille med för mycket tid.

Ibland anstränger han sig lite mer och klär ut sig till en chefredaktör på en kultur- och samhällstidskrift; Axess chefredaktör Johan Lundberg sjunger på ett belevat sätt munkavlens lov under blogginlägget ”vad är det vi ska prata om?”. Han ifrågasätter om ”privata sexupplevelser” är ett lämpligt ämne att dryfta på kultursidor och ”kan inte tänka sig något värre” än att leva i ett samhälle där vi ”aldrig hamnar i problematiska gråzoner”.

Själv oroar jag mig faktiskt mer för de ”problematiska gråzonerna”. Ja, jag är så galen att jag drömmer om ett samhälle där killar inte längre blir sedda som djur med okontrollerbar sexualitet. Och där tjejer på riktigt känner att de har rätten att bestämma över vem de vill släppa in i sin egen kropp. Varje minut. Den känslan borde vara lika tydlig som svart eller vitt. Inte grå.