Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Krönikor

Nu behöver vi kärlek som inte kräver kvinnlig underordning

Nu har Ebba Witt-Brattström dragit ut i krig. Och hon är inte ensam – i litteratur-Sverige är det de stora kärlekskrigens tid, skriver Catia Hultquist.
Nu har Ebba Witt-Brattström dragit ut i krig. Och hon är inte ensam – i litteratur-Sverige är det de stora kärlekskrigens tid, skriver Catia Hultquist. Foto: Thomas Karlsson

Krönika. Det är de stora kärlekskrigens tid i såväl den svenska litteraturen som i den amerikanska tv-serievärlden. Ska vi inte tappa gnistan totalt behövs det någon som skriver en alternativ version av verklighetens kärleksrelationer.

Min kompis chockar mig genom att plötsligt säga: ”Jag har börjat lära mig hur man signalerar underordning, för att män ska trivas i mitt sällskap.”

Jag kommer att tänka på en gammal intervju med den hyperaktuella Ebba Witt-Brattström, det måste ha varit 90-tal. Hur hon talade om hur hon brukade baka bullar, för att hon ville att hennes familj skulle förknippa bulldoft med feminism.

Jag minns att det där gjorde ett starkt intryck. Det var så fascinerande pragmatiskt. Hon och hennes man (sedermera akademiledamoten) Horace Engdahl var redan då ett så kallat powercouple.

Men nu är det 2016 och andra bullar, nu har Ebba dragit ut i krig. Och hon är inte ensam – i litteratur-Sverige är det de stora kärlekskrigens tid.

Författare som Martina Haag och Lena Andersson har redan dragit sin lans. Nu är det dags för Ebba att pälsa på sig, slipa knivarna och gå ut i det stora vinterkriget. Med sin roman ”Århundradets kärlekskrig” ger hon röst åt alla de som drömde om kärlek kombinerat med jämställdhet, om att ”stå i bredd” med sin partner.

 

I det som följer kallar de forna älskande varandra saker som ”kräkråtta”, och ”feministkärring”. Det örfilas och kastas fruktskålar.

 

I ”Århundradets kärlekskrig” är krigsskådeplatsen en ohygglig syn. Det är hon och han – två jämbördiga motståndare, bildade och intellektuella, vilket i det här fallet knappast innebär ett mer civiliserat beteende.

I det som följer kallar de forna älskande varandra saker som ”kräkråtta”, och ”feministkärring”. Det örfilas och kastas fruktskålar.

Vad själva stridsfrågan gäller, förutom kärleksbrist, är inte självklart. Men romanmannens vägran att, som han uttrycker det, ”sänka sig” till hennes nivå verkar vara en stötesten. Han föraktar feminismen och menar att ”mannen är överlägsen kvinnan”.

Hon svarar med att känna äckel inför hans uppenbarelse; ”apparaten är på plats, men halva hjärnan är nedsläckt”. I det här hemmet doftar det allt annat än kanelbullar – snarare blod och svavel:

”Han sa:

Om du överger mig

Har du bara livslångt hat

Att vänta

Hon sa:

Tror antingen

jag eller du måste dö”

I tv-serien ”House of cards” ekar ett liknande replikskifte mellan powerpresidentparet Claire och Frank Underwood när deras tävlingslystnad vänds mot varandra inför ett kommande val. De går bakom ryggen på varandra, sviker och manipulerar i en hagalen maktkamp om landets högsta position. Som deras talskrivare beskriver det, i presidentsviten svävar ”spöket från deras äktenskap, ett trettioårigt krig som gjort dem döda inombords”.

I drömsekvenser pågår ett handgripligt slagsmål mellan Claire och Frank. Presidenten sneglar oroligt när hon pysslar med något bakom hans rygg. Hon fnyser åt sin tillfälligt oskadliggjorda make:

”Det är bara en skråma. Det är inte dödligt. Jag kan vara en del av din kampanj eller avsluta den.”

Hon kräver att få bli hans partner, men aldrig har väl ordet partnerskap fått en sämre klang än i ”House of cards”.

Faktum är att båda dessa äktenskapsskildringar är så deprimerande att jag funderar på att ringa upp den där manusförfattaren som skrev nya hoppingivande avsnitt till den blodiga maffiaserien ”Bläckfisken”, för att inte italienarna skulle knäcka ihop totalt. Hen skulle få skriva några alternativa scener ur ett äktenskap, om den där kärleken som inte kräver maktkamp och kvinnor som skickar signaler om underordning för att männen ska trivas. Och det skulle vara baserat på en verklig historia.