Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Krönikor

Nya ”Skilsmässohotellet” lämnar blodsmak i munnen

Krönika. Det nya skilsmässoprogrammet på tv-kanalen Sjuan är som ett gladiatorspel. Den som inte har råd att lösa sina problem hemma får beträda tv-arenan.

När nu SVT har etablerat traditionen att gifta sig vid första ögonkastet har det blivit dags för Sjuan att låta folk skilja sig vid det sista.

På ”Skilsmässohotellet” är det meningen att före detta par ska checka in och göra processen kort. Under 48 timmar ska paren hinna med att slå den sista spiken i äktenskapskistan, prata ut, skriva på nödvändiga dokument och sedan gå skilda vägar. Realityprogrammet har aktualiserat den klassiska frågan – ”kan man verkligen göra tv av det här?”.  

Det är visserligen ett genidrag av Sjuan att låta Elegant crime-författaren Denise Rudberg leda ”Skilsmässohotellet”. Med sin speciella utstrålning av överklass, svalka och kamratlighet ger Denise Rudberg det magstarka konceptet en stilfull inramning.

Jag känner att jag också vill traska runt på ett gods och prata separation med en välformulerad Denise i gummistövlar. Och jag kan absolut se framför mig en situation där jag själv tar hjälp av seriens två experter. Jag kan visst tänka mig att bli uppläxad av Sveriges svar på Judge Judy – den ettriga advokaten och medlaren Mia Edwall Insulander – samt gråta och gnissla tänder hos hygglige relationscoachen Lennart Matikainen. Men då skulle jag tyvärr behöva döda alla vittnen efteråt.  

De par som checkar in på ”Skilsmässohotellet” utstrålar definitivt mer desperation än överklass. När vuxenpolityren försvinner i mötet med exet är det knappast deras stoltaste ögonblick vi får bevittna. Det tjuras och krigas och himlas med ögon och knips med munnar till den milda grad att paren får en treåring att framstå som rena Mahatma Gandhi. Och precis som i andra relationsprogram säger experterna klokheter som vi alla kan dra lärdom av. Men det är uppenbart att ingen av paren skulle vara där om inte pengar var ett problem.

Något som de för övrigt har gemensamt med deltagarna i besläktade TV3-programmen ”Lyxfällan” och ”Skönhetsfällan”. I ”Lyxfällan” hanteras havererad kreditkortsekonomi och i ”Skönhetsfällan” misslyckade plastikoperationer.

Deltagarna får visserligen hjälp med sina kostsamma kriser, men priset är odiskutabelt – tårar och skam. I dramaturgin ingår att de ska visa upp sig i all sin skröplighet inför två välmående domare.

I ”Lyxfällan” får man visa sina hisnande skulder och kronofogdekrav för de ekonomiska experterna Patrick Grimlund och Magnus Hedberg (som påfallande ofta reagerar med ”Det värsta jag sett!”).

I ”Skönhetsfällan” får skamsna unga kvinnor visa upp sina deformerade kroppar, ofta bröst, för plastikkirurgerna Per Windh och Carolina Borén (som också är jättebra på att säga ”Det värsta jag sett!”) för att eventuellt operera dem.

Det är klart att vi har en bit till den sortens blodtörstiga gladiator-tv som skildras i den mediekritiska science fiction-filmen ”Hunger games”, det vill säga fattiga ungdomar som dödar varandra i en livesänd dokusåpa. Och jag har verkligen inget emot känslomässig problem-tv i sig.

Men det är svårt att negligera klassaspekten i relationsprogram som ”Skilsmässohotellet”. Den som inte har råd att lösa sina problem hemmavid får beträda vår tids gladiatorarena och göra upp där istället. Som åskådare är det svårt att få bort blodsmaken i munnen.