Juni 2011. Samtidigt som syrenerna tävlar i berusande dofter slår lukten av ovädrat pojkrum emot mig. Slitz, det sista överlevande silikonbombsmagasinet i Sverige, har en splitter ny sajt och finns att gilla på Facebook. Men det måste vara väldigt länge sedan någon öppnade ett fönster på Slitzredaktionen.
Nu har i alla fall bloggaren Amanda Schulman startat en debatt om tidningens existens och en Bojkotta Slitz-grupp har startat på Facebook. Slitzanhängarna bemöter i sin tur med argument som ”Hon behöver ett skott i råttan”.
I juni, för exakt fjorton år sedan, gjorde jag och en kollega ett jobb i Expressen om de nya mansmagasinen i gråzonen mellan mjukporr och veckotidning. Det var Slitz och Café som just då tävlade likt rivaliserande kebabbröder om vem som hade flest utvik med minst kläder. Just då ansågs det också helrätt för kända kvinnor att synas på lättklädda bilder i den nya sortens herrtidning. (”Jepp, vi klär av henne också”.) Det var mer regel än undantag att seriösa TV 4-profiler poserade här. Den där sommaren 1997 erbjöd vi chefredaktörerna Fredrik Helmertz (Café) och Mats Drougge (Sliz) att själva pröva på att vara objekt och posera på samma sätt som utvikningstjejerna i senaste numret. Helmertz ställde upp, men var rejält obekväm under fotograferingen trots att han ”bara” behövde imitera TV 4-Petra Nordlunds tillbakalutade pose i uppknäppt skjorta.
Drougge totalvägrade. Kanske beroende på att modellerna i hans tidning ofta syntes i mer explicita positioner, gärna fotograferade ovanifrån eller stående på alla fyra.
I stället ville Drougge bli intervjuad. Han berättade hur Slitz ville ta parti för männen då jämställdheten gått för långt och om sin syn på könsrollerna:
”Kvinnor är lockande, medan män lär sig hur de ska göra för att få en kvinna. Jag tycker att det är rätt bra att det är så – annars skulle det ju bli kaos i samhället.”
Jag går in på Slitz.se och är tillbaka till -97. Eller varför inte -57.
Under rubriken ”25 budord för den moderne mannen” hittar jag punkter som ”Du kramar aldrig en annan man med båda armarna, en arm räcker bra”. I relationsartiklarna signerade Stefan Jensen finns rader som ”För en man är otrohet naturligt – monogami är onaturligt” eller ”feministen är den kanske tyngsta skalpen i den sannolikt digra listan över kvinnor du idkat könsumgänge med”. Det är nedlagda byten och kvinnor på rygg.
Mansrösten som talar till oss är som hämtad ur tv-serien ”Mad men”, fast stelnad i en tillkämpat överlägsen och aggressiv pose. Precis så där som man uppträder när man vet att man har förlorat.
Det känns som om eoner av tid har passerat, men inne i den Drougge-styrda Slitz-världen är det som om ingenting har hänt. Det luktar visserligen lite unket. Men det är i alla fall inte kaos.