Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Krönikor

Catia Hultquist: Spännande att följa mekanismerna i ”Gift vid första ögonkastet”

Ämnet relationer och hur man får dem att fungera tycks vara en återkommande följetong bland kvinnor. Samtidigt verkar det vara ett lätt föraktat ickeämne för många jämnåriga män.

Per fingrar på en vigselring. ”Har kvinnor verkligen så här små fingrar?” Han ska strax gifta sig med en kvinna han aldrig sett.

Nej, det är inte en dokumentär om tvångsäktenskap, det är SVT:s experimentella dokusåpa om att gifta sig i blindo.

”Gift vid första ögonkastet” skapade upprörda känslor redan för drygt ett år sedan när serien först dök upp i SVT Flow. Frågan väcktes huruvida public service ”verkligen ska syssla med sånt här?”. Flera kritiker, främst manliga, svarade ett underförstått ”absolut inte” på frågan. Nu, när serien är tillbaka med en andra säsong, har den flyttat in i den ordinarie tablån, vilket förstås kan ses som SVT:s eget underförstådda faråthelvete-svar.

Vi får alltså möta tre nya par som ska gifta sig utan att någonsin ha träffat sin tilltänkta. Istället är det fyra relationsexperter som valt ut en lämplig partner åt dem; en präst, en psykolog, en beteendevetare, en samtalsterapeut. Förutom att gifta sig, ska paren göra en bröllopsresa, flytta ihop under en månad och sedan bestämma sig för om de vill fortsätta tillsammans eller inte.

Även om alla deltagare självklart är ovanligt modiga är det inte direkt något avantgarde vi får se i den nya säsongen. Det är kvinnor med katt som älskar inredning, det är män utan möbler som gillar öl. Det är kvinnor som blir projektledare, och män som låter kvinnor välja köksstolar och längtar efter polarna. Och ja, samtliga sex deltagare är vita, heterosexuella, och mer eller mindre medelklass.

Men trots det förutsägbara urvalet är det ändå spännande att följa kärlekens mekanismer. Jag vill se hur det går för paret som blir kära vid första ögonkastet, hur det går för paret som är svala och artiga, och så paret som verkar reta sig på varandra från start.

Det är också intressant att känna att jag plötsligt identifierar mig med ”mannen utan möbler” när han vilset trampar runt i nya fruns perfekta Hammarby Sjöstads-lägenhet och i ett skräckfilmsartat ögonblick hittar små handskrivna lappar från hennes döttrar där det står ”Blommor förgår men kärleken består”.

Och till skillnad från koppleriverksamheten i de kommersiella kanalerna får vi, istället för en snabbt processad dumpning, höra relationsproffsens expertkommentarer när relationen kärvar.

”Gift vid första ögonkastet” har redan lockat en trogen publik. Att ämnet berör många borde kanske inte komma som en chock. Som nyligen påpekades i Erik Gandinis film ”The swedish theory of love” leder svenskar ligan för singelhushåll och många söker alternativa sätt för att bli kvitt sin ofrivilliga ensamhet.

Möjligen är det en generationsfråga, men i min bekantskapskrets är det ändå främst kvinnor som diskuterar ”Gift vid första ögonkastet”. Och jag vet inte varför det fortfarande är så här, men ämnet relationer – och hur man får dem att funka – tycks vara en återkommande följetong bland kvinnor. Som ett fascinerande matematiskt problem som aldrig tycks gå att lösa.

Samtidigt verkar det vara ett lätt föraktat ickeämne för många jämnåriga män, vilket förstås är en del av ekvationen. Och även om programmets panel kanske skulle behöva piggas upp, kan jag därför tycka att programmet förtjänar sin plats i tablån. Om det går en tv-lektion i kärlek på tio lektioner i våld kan det väl vara okej?