Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Catia Hultquist: Sveriges Television ingen vinnare i årets mediala valrörelse

Kvällstidnings-tv har seglat upp som fullgoda utmanare till SVT och TV4 under höstens valkampanjer. Men frågan är i vilka medier nästa valrörelse kommer att bedrivas.

Vi är så pepp! Vem vinner och vem försvinner?”

Svepande spotlights, en galet hurtfrisk programledare och deltagare som presenteras lika rafflande som om de stod i färd att begå en raketuppskjutning. Nej, jag pratar inte om ”Gladiatorerna”. Jag pratar om partiledardebatt i kvällstidnings-tv, nyheten i årets valbevakning.

I dag är det dagen efter valet och vi sitter i alla fall inne med svaret om vem som ”vann och försvann” inom politiken. En fråga som vi däremot inte har svaret på är den som ställdes av den mejlväxlande publicisten Mats Svegfors i gårdagens DN Söndag Kultur: I vilka medier kommer nästa valrörelse att bedrivas?

Ja, vilka blir det? Frågan är relevant med tanke på hur mediebranschen ser ut. Nedskärningar, rationaliseringar och tidningsdöd. Vem vet vilka medier som har vunnit och försvunnit 2018? Var ska politikerna höras och synas och granskas? I ”Paradise hotels” politikervecka?

Men för att backa bandet. Under hösten 2014 har kvällstidnings-tv seglat upp som en valrörelsens mediala dark horse. Aftonbladets välproducerade partiledardebatt på Waterfront med den på en gång svala och övertända programledaren Karin Magnusson har haft över en miljon så kallade starter  (Begreppet starter är det mått som används inom online-tv och är inte samma sak som tittare. Starter står för antal startade strömmar, det vill säga när tv-klippet sätts igång. En person kan göra detta flera gånger vilket innebär att en person kan stå för flera startade strömmar.) och kallats ”historisk” (första partiledardebatten som sändes som online-tv). Förutom ovan nämnda vokabulär (alltså ”pepp”, ”vinna och försvinna”) användes genomgående sportreferenser som ”matchen om makten” och Magnusson tog i för kung och fosterland för att försöka göra svensk partipolitik ”House of cards”-sexig. Ibland lyckades hon över förväntan, ibland blev effekten ofrivilligt komisk med uppenbart obekväma partiledare som skruvade på sig men ändå försökte verka chill med ”Gladiator”-inramningen.

Osande sexighet var kanske inte det första ord som dök upp när konkurrenten Expressen-tv sände sin minst lika ambitiösa partiledardebatt två dagar senare. Däremot lyckades kvällstidningen uppbåda en stor dos folklighet när man flyttade sitt koncept ”Bar och politik” och samtliga partiledare till Mariatorgets krogkomplex Rival. Expressens eget svar på Ulf Elfving, det vill säga kompischarmiga stjärnreportern Niklas Svensson, var det givna valet som programledare. Ett stycke utklädd svartochgulrandig jättemjukisgeting agerade dörrvakt. På plats fanns också Bert Karlsson i publiken och en panel innehållande Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och den förtjusande åldermannen Ulf Adelsohn (”på min tid fick minsann politikerna bestämma, inte journalisterna”).

Även om Expressens publika partiledardebatt inte glänste lika mycket som Aftonbladet är båda fullgoda utmanare till bevakningen i både SVT och TV4. Under höstens valrörelse har dessutom SVT tagit ut svängarna rejält åt kvällstidningshållet och blivit anklagade för att göra trams-tv. Och ja, greppet med att ta in den näthatande Ian Wachtmeister som valkommentator och skicka ut Janne Josefsson på ”Södermalmsgranskning”, får onekligen Expressens utklädda mjukisgeting att framstå som det seriösa alternativet. Någonstans kanske SVT måste ta ett steg tillbaka, gnugga geniknölarna och göra den valbevakning som anstår public service. Om fyra år vet vi inte bara vilka som är journalistikens vinnare eller förlorare. Det gäller i lika hög grad oss tittare.