Den som ser den svenska versionen av ”Top model” blir snart en del av juryn. Vi dömer vant flickornas ansikten, kroppar, personlighet och allmänna duglighet.
Work it, girl, jobba med ditt ass!
Ovanstående mening är hämtad från en helt vanlig dag på jobbet i superstylisten Jonas Hallbergs liv. Sedan han blev skådespelerskan och exmodellen Izabella Scorupcos sidekick i ”Top model Sverige” har han varit flitigt citerad i allehanda sociala medier.
Satsningen på ett svenskt ”Top model” är ytterligare ett exempel på modebranschens växande folklighet i Sverige. TV 3 har redan banat väg med ett oändligt antal säsonger av den amerikanska förlagan med modellikonen Tyra Banks.
”Top model” tycks vara ett program av och för tonåringar i alla åldrar – vilket är en del av seriens framgångskoncept. Till detta hör också de kattfajtande och charmigt kaxiga modellaspiranterna samt Stylist-Jonas pubertala och underhållande svengelska. Och att döma av sociala medier-kommentarerna om programmet har ytterst få av de twittrande och flashbackande skribenterna lämnat skolgården – i alla fall mentalt.
I ”Top model” får vi följa med de blivande modellerna på olika fotograferingar. Gärna motbjudande eller förnedrande sessioner, som att plåtas omgiven av insekter eller insvept i köttstycken. Vi får följa med när de går på catwalken – gärna med rullskridskor, instängda i plastbubblor eller ett snubbelsteg ifrån en pool.
Självklart får vi även vara med när jurymedlemmarna, sittande vid sitt upphöjda podium, bedömer de aspirerande modellernas bilder. Som tittare blir vi snart en del av juryn och efter några avsnitt dömer vi vant flickornas ansikten, kroppar, personlighet och allmänna duglighet i modeindustrin. Framför allt lär vi oss vilka som inte håller måttet.
I Dox-dokumentären ”Girl model”, som påpassligt nog sändes i SVT i förra veckan, visas samma modellvärld – bara rippad på all form av glamour. Fattiga ryska småflickor som förespeglas framgång och pengar i Japan, men som i stället får en deprimerande snabbintroduktion till vuxenlivet i en anonym miljonstad. Flickor som lockas in i slavliknande kontrakt och riskerar att hamna i skuldfällor där enda vägen ut är att resa vidare till nästa land i jakten på nya modelljobb. Och så talangscouten Ashley, som själv hatade sitt liv som modellande tonåring i Tokyo men som nu livnär sig på att skicka kalvbenta trettonåringar i samma färdriktning. I dokumentären talar hon om känslan av kontroll och makt som ett av yrkets få glädjeämnen.
För tolv år sedan gjorde BBC-reportern Donal MacIntyre en omtalad dokumentärserie med hjälp av wallrafferi och dold kamera, ”MacIntyre undercover”. Ett avsnitt handlade om modellbranschen och avslöjade hur chefer på en agentur utnyttjade minderåriga flickor sexuellt. Det jag minns bäst från dokumentären är hur MacIntyre, som utger sig för att vara fotograf, bjuds in att sitta vid samma bord som de manliga jurymedlemmarna under en modelltävling. Efteråt reflekterar han över upplevelsen, att vara subjektet som granskar objektet, den förrädiskt lockande känslan av kontroll och makt.
Den metalliska eftersmaken efter ett avsnitt av det mycket underhållande ”Top model Sverige” påminner mig om MacIntyres upplevelse. Och jag inser att det är exakt samma sorts invit vi nu får av TV 3. Att dela bord med makten och testa på livet med slavägarens blick.