En ny generation Hemingway-wannabes gör sitt bästa för att skriva kort,
klokt och vackert på twitter.
En skönskrivande väninna funderar på att börja blogga. Hon vill gärna, men tvekar samtidigt. Många i bloggosfären verkar så hårda, tycker hon. Jag försöker peppa henne. Inte för att hon till varje pris ska haka på en överspelad bloggtrend, utan mer för att jag saknar hennes röst. Jag vill läsa henne – i vilken form det än är. Hennes berättelser påminner mig om hur det var att lyssna på sagor som liten. Fast hennes sagor doftar mer av Bukowski-realism än Beskow-idyll, om man säger så.
Läste häromdagen en diskussion på Twitter om ”att skriva bloggigt”, det vill säga hur texterna och tilltalet påverkas av bloggformen och hur det i sin tur påverkar språket i traditionella medier.
För vissa är ordet bloggigt ungefär lika nedsättande som uttrycket bloggerska (som
i vissa kretsar fått ersätta tillmälet bimbo).
I deras värld betyder bloggigt slarviga texter och dålig kvalitet. Men för andra kan bloggigt lika gärna stå för en bättre, mer levande text, ofta med ett personligt tilltal.
Visst är det så att det korta och lättlästa premieras på nätet (även om bloggen faktiskt tillåter att skribenten kan bre ut sig i det oändliga). Bloggen har inte bara lånat det bildmässiga och känslomässiga från kvällstidningen, utan också den läsarvänliga formen med listor och återkommande punkter som ”dagens låt”.
Men betyder kort och lättläst automatiskt dåligt? Alla skribenter som någon gång försökt få med mycket på ett litet utrymme vet att detta är det svåraste som finns. En läxa som ett antal duktiga flickor och pojkar med journalistdrömmar fått lära sig den hårda vägen på tidningsredaktioner.
Mikrobloggen twitter har med sin ordgräns på 140 tecken lockat fram en grupp människor som blivit beroende av att skriva korthuggna och meningslösa rapporter om sitt eget liv: ”Står i skoaffären och tittar på babyskor till lillan”.
Samtidigt hittar vi en ny generation Hemingway-wannabes som gör sitt bästa för att skriva kort, klokt och vackert på Twitter. Kanske någon som upprepar författarens konststycke med den sorgliga och rekordkorta novellen om de oanvända babyskorna:
”For sale: Baby shoes, never worn.”
De sociala medierna är just nu de oälskade, aparta bonusbarnen i den konservativa men splittrade mediefamiljen. Många oroar sig för snuttifiering, språkets förflackning och de traditionella mediernas förestående död.
Själv är jag optimistisk. Jag tror på själva essensen i mediekommunikation: lägereldsprincipen. Viljan att berätta och viljan att lyssna. Så länge det finns människor som har något att berätta och människor som lyssnar, så länge lever medierna. Formen är sekundär.
I förra veckans krönika nämndes partiledarnas låtlistor på Spotify. De publicerades ursprungligen på Svd.se.