Cecilia Schwartz: Silvio Berlusconi är de bedagade Stureplansbratsens nya idol.

Ingen blir profet i sitt eget land. Svensk-italienske Erik Gandini har blivit det i bägge sina. Publiken strömmar till biograferna i Italien och Sverige för att se hans hyllade dokumentär ”Videocracy”. Filmen har haft en sagolik tajmning och släppts samtidigt som marken under Berlusconis maktimperium gungar värre än någonsin efter alla sexskandaler och vettlösa attacker på medierna.

Jag ser ”Videocracy” som en bekräftelse på hur rätt Pier Paolo Pasolini hade i sin skoningslösa tv-kritik för 35 år sedan: ”La banalissima televisione – ingenting är farligare.” Pasolini såg televisionen som det perfekta mediet för att sprida lögner. Och då syftade han på vanliga nyhetssändningar. Från 1974. Vad hade han sagt om han levt i dag?

I Italien har närporträttet av den omåttligt populäre paparazzon Fabrizio Corona i ”Video­cracy” medfört att det inte enbart är den redan upplysta kultureliten som har hastat till biograferna. En hel del skriver nog under på vad Coronas flickvän så kärnfullt uttryckt: ”Jag gillade Fabrizio, inte filmen.”

Kanske gäller det en del av den svenska publiken också. Enligt hyfsat initierade källor är Silvio Berlusconi de bedagade Stureplansbratsens nya idol.

Och det finns något i svenskars fascination inför Italien som jag – som halvitalienska – har svårt för. En vilja att exotisera och därmed banalisera. Många som går och ser ”Videocracy” vill säkert förstå mekanismerna bakom italiensk skräp-tv, men lika många ser den som ännu ett avsnitt i den eviga såpan om Italien. Underlandet som aldrig är tråkigt, aldrig slätstruket, aldrig pk. Inte ens dess mörka sidor saknar dragningskraft: fascismen, camorran, terrorismen, korruptionen och prostitutionshärvorna. Våld, makt och sex. Allt det låga.

Men egentligen är det bara sorgligt. Inte minst för kvinnorna.

Berlusconi förklarar sin popularitet med att han är som italienare är mest: gillar fotboll och vackra kvinnor. I sin definition av en ”italienare” utesluter han därmed halva befolkningen. Samma exkluderande tendens finns tyvärr i Gandinis ”Videocracy”. Trots den kritiska undertonen mot kvinnobilden i Mediasets kanaler, där de halvnakna flickorna – le veline – ska dansa, le och vara tysta, får inte en enda av dem komma till tals i filmen. Medan de utför sina patetiska dansryckningar, mässar den manliga speakerrösten att alla dessa tjejer har som mål att bli gifta med fotbollsstjärnor. Hur vet han det?

De kanske i själva verket vill bli – ministrar. Italiens jämställdhetsminister, Mara Carfagna, är en plastikopererad ex-velina som brinner för frågan om kärnfamiljens bevarande. Problemet är att det snart inte finns några kärnfamiljer kvar att bevara. Italien har Europas äldsta befolkning och ligger i botten när det gäller barnafödande. Kanske är det kvinnornas tysta hämnd på ett samhälle – en gång världens barnkäraste – som inte har rört ett finger för att underlätta för dem att både arbeta och bilda familj. I Maria Montessoris hemland saknar 90 procent av treåringarna dagisplats. Mammaledigheten – vad annars? – är på några månader. Inte konstigt att chokladkrämsföretaget ­Nutella nu ser sin chans och startar privata dagis i Piemonte.

Vad tycker då landets 73-årige premiärminister att en ung italienare som vill bilda familj ska göra? När Berlusconi fick frågan i ett (seriöst) tv-program för en tid sedan föreslog han på sitt omisskännligt skämtsamma vis att man först och främst ska se till att gifta sig rikt – kanske rent av med en av Berlusconis egna söner. Blink blink.

400.000 människor – där­ibland en rad internationella kulturpersonligheter – har skrivit på uppropet på La Repubblicas hemsida mot Berlusconis attacker på italienska medier. I går skulle det ha hållits en stor manifestation för pressfriheten i Rom; den är nu senarelagd på grund av de sex italienska soldater som omkommit i Kabul. Det är ingen vågad gissning att Berlusconi kommer att använda även detta nationella trauma till att ytterligare pudra sin statsmannamässiga image, precis som efter vårens jordbävning i Abruzzo.

De senaste skalven har uppnått höga värden på den politiska Richterskalan. Än sitter videokratins furste säkert.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut