”Jag är ingen!” Dessa gåtfulla ord uttalades av den psykiskt sjuke 42-åring som för ett par veckor sedan drämde in en miniatyr av Milanos domkyrka i ansiktet på Silvio Berlusconi. En händelse av episka mått som nog skulle kännas symboltyngd i överkant – om den vore påhittad.
Men nu inträffade den på riktigt, om än i Europas mesta dokusåpa Italien. Allt sedan attacken har medierna pekats ut som syndabockar. Facebookgrupper har jämförts med 70-talets vänsterterrorister och storskurken sägs som vanligt vara den tidningsgrupp där La Repubblica ingår, och som anses ha gått i bräschen för en hatkampanj mot premiärministern. Med en ängels tålamod har chefredaktör Ezio De Mauro svarat att en politisk ledare måste kunna granskas av medier och opposition: ”I dagens Italien blir den som offentligt kritiserar regeringen stämplad som landsförrädare.”
Ett talande exempel på hur man kan råka illa ut är författaren Antonio Tabucchi. I maj 2008 skrev han en artikel i tidningen L’Unità där han tog upp den italienska senatens ordförande Renato Schifanis påstådda kopplingar till den sicilianska maffian. Det ledde till att Schifani, en av Italiens mäktigaste politiker samt upphovsman till den första immunitetslagen, stämde Tabucchi på 1 300 000 euro.
Mot detta absurda tilltag rasade stora delar av världens kulturelit i ett upprop publicerat i Le Monde i höstas (19/11). Kort därpå gick också 15 av Danmarks största författare – däribland Suzanne Brøgger, Klaus Rifbjerg och Pia Tafdrup – ut offentligt och stödde sin italienska kollega (Politiken 27/11).
Kanske är det ödets ironi, men Tabucchis författarskap kretsar ofta kring identitetens chimär. Och för ett ögonblick uppstår ett tvivel i det italienska dramat: Finns han på riktigt, den där 42-åringen med kyrkan, eller är han bara någon som rymt från en novell av Tabucchi?
Man ska dock ha ett hjärta av is för att inte beröras av bilderna på Berlusconis blodiga och hjälplösa ansikte. Aldrig hade vi sett honom så mänsklig. Nu är dock det segervissa smilet återställt under plåstren; han har all anledning att känna sig nöjd. Opinionssiffrorna har skjutit i höjden och Berlusconi manar till dialog. Hur han själv ska bidra till den är ännu höljt i dunkel. Han har hittills endast slagit fast att hatstämningen mot honom måste upphöra. Hot går hem? Risken finns att all politisk kritik i Italien kommer att ses som ett vapen i våldsverkares händer.