Ett stort antal utrikeskorrespondenter följer just nu de sista dagarna av diktator Muammar Khaddafis regim i Libyen. Frågan är hur länge de kommersiella medierna har råd att bevaka stora världshändelser av detta slag med egna medarbetare.

I USA har antalet utsända korrespondenter på tidningarna minskat med en tredjedel på åtta år. En av de få redaktioner som gjort tvärtom är det amerikanska public service-nätverket NPR (National public radio) som fördubblat sin utrikesbevakning den senaste tioårsperioden.

En liknande utveckling pågår även i Sverige och beskrivs i Sveriges Radios medieblogg ”Medieormen 3.0” (www.sverigesradio.se/medieormen) och rapporten ”Vi lever i världen men rapporterar om grannskapet”. Den är skriven av ledarduon på radion Cilla Benkö och Mats Svegfors, och publicerades i samband med SR:s korredag i Stockholm den 16 augusti. Deras slutsats är att det behövs fler utrikeskorrespondenter. Och här är några av deras motiveringar till varför:

– Medierna måste rapportera om världen som ”en plats” och inte falla för frestelsen att betrakta händelserna i grannskapet som viktigare än de som är långt borta.

– Medierna är bra på att berätta om händelser men dåliga på att skildra förlopp.

– De sociala medierna har drivit fram en nyhetsjournalistik där det inte längre duger med att rapportera ”det som har hänt” utan numera måste man vara med ”där det händer”.

Visst. Det är bara att hålla med. Men vem ska betala kalaset?

Sveriges Radio har i dag 17 korrespondenter som arbetar heltid och bara för SR. Det är fler än de ledande svenska dagstidningarna har råd med tillsammans. Många tidningar har i stället av ekonomiska skäl tvingats låta en stor del av sin utlandsrapportering skötas av frilansreportrar (stringers) ute i världen.

Benkö och Svegfors tycker inte att detta räcker. Så här skriver de i sin ”Medieorm”:

”Nyhetsbyråer, twitter och utländska stringrar kan aldrig ersätta egna korrespondenter. De kan komplettera, de kan svara för fakta- och ren händelserapportering. Men de kan aldrig sluta gapet mellan Sverige och världen, aldrig på allvar bidra till att göra varje svensk till världsmedborgare och världen till en plats. En viktig slutsats som vi kan dra är att vi som har ansvaret för de stora medieföretagen måste se till att beskriva det som faktiskt sker.”

Alla redaktioner vill förstås anställa flera korrar på heltid. Problemet är att det kostar uppåt 4–5 gånger mer att ha en person stationerad i utlandet jämfört med på hemmaredaktionen. Möjligen är det så att SR, som finansierar sin verksamhet med mottagaravgifter, inte känner av den kostnadspress som övriga medie­företag brottas med. Det är kanske därför lättare att i ”Medieormen” hålla sig med höga ideal än att ha ett ständigt ökande korrespondentnät.

För oss andra känns det mest som en rapport från en främmande planet.