Till skillnad från många andra svenskar höll jag på Argentina i gårdagens kvartsfinal. Det gör jag alltid. Inte bara eftersom jag har outplånliga barndomsminnen från Mario Kempes ”Hair”-frisyr från VM 1978, utan också på grund av landets roll som den internationella fotbollens ständiga filur, lika oemotståndlig som den listige Loge i Wagners Nibelungenring.
Senare lärde jag också känna en unik blandkultur och dess livskänsla, med Carlos Gardels och Susana Rinaldis tangosång och några av 1900-talets främsta författare, som Ernesto Sabato och Jorge Luís Borges.
Kanske har också Evert Taube en del av skulden till denna passion – jag har tidiga hörselminnen från Stockholms skärgård av Ernst Georg Johanssons äventyr på Pampas och det bekymmerslösa rimmandet på orden ”atención” och ”Johansson”, som DN:s musikkritiker Martin Nyström skrev om i veckan.
Säkert är det denna sömlösa övergång mellan borta och hemma som skapar magin i Taubes sjömanssånger, där kajerna i Buenos Aires är lagda med sten från Bohuslän. En förmodern globaliseringskritik? Eller en tidig lovsång av densamma?
I vilket fall kan jag inte finna det annat än glädjande att The Ark-sångaren Ola Salo under veckans premiär av ”Allsång på Skansen” valde att elda publiken med ”Sjuttonde balladen”, Taubes eget Non serviam till den finkulturella offentligheten, som han i hela sitt liv desperat strävade efter att tillhöra.
Mina barn är inte ensamma i familjen om att se ut som om de svalt gammal leverpastej när jag tar ton. Men Taube tycks vara ett levande kulturarv. De får stå ut ett par generationer till.