För några veckor sen, när Vellingemoderaterna härjade som värst om att ett vandrarhem hade bestämt sig för att låta en grupp flyktingbarn få bo där, gjorde Sydsvenskan en opinionsundersökning i frågan. Den visade att mer än hälften av Vellingeborna faktiskt ansåg att kommunen skulle ta emot flyktingar, en nyhet som förstås slogs upp stort på tidningens förstasida.
Och visst, det var den värd. Samtidigt kunde jag inte låta bli att undra hur tidningen hade gjort om deras opinionsundersökning hade visat raka motsatsen. ”Sextio procent av Vellingeborna vill slippa flyktingar” – hur hade det smakat till det redaktionella morgonkaffet? Rätt grumligt, skulle jag tro.
Jag får ofta känslan att skillnaden mellan populism och demokrati mest handlar om att rensa mellan vilka åsikter som anses rumsrena och inte. Efter den schweiziska folkomröstningen i söndags, som beslöt förbjuda byggandet av minareter, skulle man på samma sätt kunna fundera på vad som hänt om resultatet hade blivit tvärtom. Hade vi då fortfarande hört Carl Bildt lufta sina betänkligheter inför den här sortens folkomröstningar? Jag undrar det.
Men frågan står kvar: bör folkopinionen komma till tals i frågor som de här? I så fall varför inte? Den schweiziska omröstningen är dubbelt intressant, eftersom den kopplar ihop två frågor där konservativa idéströmningar av tradition visat sig ha ett starkt grepp om opinionen i många europeiska länder. Å ena sidan mångkulturen, å den andra utformningen av det gemensamma, offentliga rummet.
I båda fallen handlar det om ett av demokratins kärnproblem: representationen. Vem ska synas, vem ska visas fram? Arkitekturen, liksom den offentliga konsten, griper rakt in i politikens hjärta eftersom den formulerar svaret på den frågan. När ett offentligt konstverk skapar debatt – hur inskränkt och reaktionär den än är – är det inte för att folk är dumma. Utan för att man förstår att representation är en fråga om makt.
Jag måste erkänna att jag tycker det här är knepiga frågor. Men det hindrar inte att de behöver diskuteras. Och jag undrar just om inte vår tids extrema fixering vid opinionsströmmarnas minsta kantring mest är till skada för en sådan diskussion. De grumligaste vattnen är ju de där skiten aldrig får en chans att lägga sig.