För ett par år sedan var jag några dagar i Nuuk på Grönland för att följa ett konstprojekt på temat ”nordisk kolonialism”. Det var en nyttig erfarenhet: de nordiska ländernas kolonialhistoria är något man sällan pratar om, det var tydligt. Tydligt var också att det behövdes.
Ändå var det med kluvna känslor jag åkte därifrån. Jag påminns om saken när jag på nytt träffar på den danska duon bakom projektet, Tone O Nielsen och Rikke Hansen, i nya numret av Mana. Den antirasistiska tidskriften har oväntat ett tema om samtidskonst, gästredigerat av Nadia Mazzoni och Jacqueline Hoang Nguyen, med fokus på frågor om identitet och nationalism.
Det är ett nummer som gör mig både upprymd och betänksam. Upprymd, eftersom Mana verkligen ser ut att tro på konsten som en förändrande kraft. Förutom nordisk kolonialism ägnar sig texterna exempelvis åt hur några av de nationella paviljongerna på årets Venedigbiennal lägger det nationella åt sidan, och i stället ger plats åt en ny, kosmopolitisk konstidentitet.
Intressant, absolut. Det som gör mig betänksam är det som också störde mig under diskussionerna i Nuuk: en rädsla för de obekväma frågorna. Jag kräver inte att Mana ska ifrågasätta sina identitetspolitiska utgångspunkter, lika lite som en socialistisk tidning måste debattera om huruvida socialismen behövs. Däremot tror jag all debatt mår bra av att självklarheter utmanas.
Så sker inte i Mana. Carol Yinghua Lu har säkert rätt när hon i sin artikel skriver att idén med nationella paviljonger fungerar ”begränsande” – men är det självklart att ”begränsning” är något negativt i en globaliserad konstvärld? Curatorparet Hansen och Nielsen får för sin del diskutera sitt projekt med den postkoloniale teoretikern Sarat Maharaj. Ett upplägg som ger utrymme för gott om ryggdunkar, men knappast några oväntade tankegångar.
Tyvärr uppfattar jag denna slutenhet som typisk för dagens kreativa, postkoloniala vänster. Jag minns hur jag satt i Nuuk och lyssnade till krav på sanningskommissioner och officiella ursäkter och undrade om man kunde tänka sig ett liknande projekt i Malmö, med det främlingsfientliga Skånepartiet på hedersplats? I så fall varför inte? Med andra ord: Om nationalism i vissa fall är bra, i andra dålig, vad är skillnaden? Ska de postkoloniala ha en chans mot högerpopulisterna tror jag att de måste svara på den frågan.