Hållbara verk. Kvalitet måste vara en fråga om beständighet.
Nyligen skrev den kinesiske konstnären Ai Weiwei en tänkvärd artikel i tyska Die Zeit som handlade om de kulturella följderna av den ekonomiska krisen. Kraschen på Wall Street, hävdade han, innebär också en kollaps för friheten som ideologi. Det liberala, amerikanska tankeparadigmet skiftas nu mot en – för Ai mer österländsk – vision om hållbarhet.
Det är förstås möjligt att Ai Weiweis idé kan visa sig historiskt felaktig, men som tanke förefaller den mig viktig. Jag kommer att tänka på den nu när jag följer diskussionen kring regeringens kulturutredning och dess förslag att stryka begreppet ”kvalitet” som ett av de kulturpolitiska målen.
Själv tycker jag egentligen att det är ganska bra att regeringens utredare gör upp med kvalitetsbegreppet. Det gör grundförutsättningarna klara, nämligen att utredningen för det första inte har en aning om vad konst är för något. För det andra att den helt enkelt inte bryr sig. Och för det tredje att den av allt att döma är ur fas med tiden.
Sådant är bra att veta. Men vad som också hade varit bra att veta är vad utredningens kritiker anser att ”kvalitet”, detta tydligen väldigt viktiga konstpolitiska begrepp, egentligen betyder. Och det får man inte. Kanske har vi levt så länge med den postmoderna frihetens relativa kvalitetstänk att ingen längre har någon aning om vad ordet innebär? Eller hur ska man tolka denna tvekan?
Jag tror förstås, att om man vill förklara att någonting är viktigt måste man också först förklara vad det är. Så låt mig göra ett försök. För mig har det rätt länge varit ganska självklart att kvalitet i konsten har just med hållbarhet att göra. Inte exakt på samma sätt som när det gäller slitstyrkan hos en skosula eller hållfastheten hos ett byggnadsmaterial – men jo, ungefär. Kvalitet är en fråga om beständighet.
När jag som kritiker bedömer kvaliteten hos ett konstnärligt arbete frågar jag mig alltså inte främst: Är detta kul? Känns detta aktuellt? Utan: Kommer detta att betyda något om femtio år? Om fem? Om några veckor?
Det är frågan.
En reaktionär fråga, säger någon. Men tänk en gång till. Att ställa frågan om ett verks beständighet är inte att vända sig mot det förflutna, utan mot framtiden: Kommer det här att förändra något? Jag misstänker att det är just den frågan som kulturutredningen vill slippa.