Ett angrepp på demokratin och det öppna samhället. Så beskriver Danmarks statsminister Lars Løkke Rasmussen enligt dansk press attentatet mot karikatyrtecknaren Kurt Westergaard i dennes hem utanför Århus på nyårsdagen.
Det var det naturligtvis inte. Mordförsöket på Westergaard var ett attentat mot en man som utmanat miljontals troende muslimer med en dum teckning av deras profet som terrorist. Med samma logik var heller inte 11 septemberattackerna ”ett angrepp på det öppna samhället” – utan tvärtom mot hjärtat av ett ekonomiskt och militärt imperium som stänger miljarder människor ute.
Med detta menar jag givetvis inte att Kurt Westergaard fick vad han förtjänade. Lika lite som någon av dem som befann sig i tvillingtornen den 11 september 2001 förtjänade att dö. Men under kriget mot terrorn har det rituella politikermantrat om ”angrepp på demokratin och det öppna samhället” fått det att se ut som om terrorn slår blint.
Men terrorattacker drabbar nu inte vilka tecknare eller kontorsbyggnader som helst. Vill västvärlden verkligen få slut på terrorn och göra livet tryggare för danska karikatyrtecknare finns det ett enkelt recept. Man kan i så fall lägga ner krigen i Irak och Afghanistan, och montera ner det ekonomiska system som gör en liten minoritet av världens befolkning fantastisk rik på den fattiga majoritetens bekostnad.
Fast det kanske det inte är värt? Varje gång jag hör en politiker dra den om ”ett angrepp på demokratin och det öppna samhället” förstärks mitt intryck av att de politiska ledarna i väst egentligen behöver terror. Ja, att terrorn i själva verket blivit den yttersta grunden för deras ”demokratiska” legitimitet: en fiendebild att hålla upp för att dölja brist på politiska visioner.
Följderna av denna retorik visar sig nu. Jag hör personligen till dem som anser att rätten att få rita dumma teckningar trots allt är en viktig och självklar rättighet. Men efter attacken mot Westergaard vågar inga danska tidningar, inte ens Jyllands-Posten, trycka teckningarna för att visa sitt stöd. Det vore, anses det, alltför provocerande.
Säkert är det en klok och sansad hållning i det här läget. Men framför allt är den djupt beklämmande. När yttrandefriheten görs till spjutspets i kriget mot terrorn förflyttar vi oss varje gång ännu en centimeter mot en punkt där den till slut blir omöjlig att försvara.