Stackars mister Darcy.
När han äntligen bestämt sig för att svälja stoltheten och förklara miss Elizabeth sin kärlek får han en karatespark i bröstet och far in i väggen så flisorna ryker. Inte precis vad man har rätt att vänta sig som romantisk hjälte i en bok av Jane Austen kanske. Men på 200 år hinner mycket hända.
Som till exempel att miss Lizzy Bennet uppnår ett oväntat mästerskap i de kinesiska kampsportteknikerna.
Det verkar röra på sig i det litterära kulturarvet. I en våg av nya böcker attackerar populärkulturens ninjor, monster och vampyrer de gamla klassikernas stadiga intrigbyggen. Och just Jane Austens skira romanvärldar ser ut att vara ett särskilt tacksamt mål.
På svenska finns redan ”Stolthet och fördom och zombier”, amerikanen Seth Grahame-Smiths horrorversion av Austens klassiker, som satte i gång hela trenden för något år sedan. Här plågas den engelska landsbygden av horder av aggressiva zombier, på omättlig jakt efter färsk hjärna. Allt medan de finkänsliga äktenskapsintrigerna spinner på som vanligt.
I USA har Seth Grahame-Smiths originella succé på kort tid gett upphov till en hel genre av så kallade ”mash-ups”, litterära remixer där ett populärkulturellt material blandas in i en klassisk romantext. Titlar som ”Sense and sensibility and sea monsters” eller ”Android Karenina” antyder att trenden i första hand är tänkt som en lek med den romantiska litteraturens konventioner. Som Grahame-Smith har sagt finns redan från början något zombieartat hos Austens romangestalter, som han sett det som sin uppgift att förlösa.
Jag får väl erkänna att jag personligen tycker dessa ”mash-ups” är bra mycket roligare som idé än som litteratur. Men det hindrar inte att det mitt i den aningen grabbiga collegehumorn finns något som ruskar om i två av vår tids största och segaste litterära dispyter. Nämligen den om upphovsrätten, och den om kanonbegreppet.
Till att börja med säger det sig självt att den här sortens litterära operationer bara går att utföra på döda författare. Men skulle någon få för sig att i sin tur bättra på Grahame-Smiths version lär det straffa sig – den har förlaget nämligen copyright på. Och frågan är vad denna copyright egentligen gäller: de nyskrivna avsnitten enbart, eller verket som helhet? Gott och väl tre fjärdedelar av romanen består trots allt av Austens text.
Kanhända är det dags att börja se de gamla klassikerna inte som odödliga utan som ”odöda”, för att tala tidens språk. Rätt som det är rycker de till i sina sarkofager och börjar bete sig som samtidslitteratur. Debatten om litterär ”kanon” skulle därför tjäna på att föras från ett mer praktiskt perspektiv. Konkret, vad ska vi använda klassikerna till egentligen? Hur tänker vi oss att de gör nytta?
Varför inte just så här – som en sorts kulturella allmänningar: fria, öppna odlingsytor där tidlöst och samtida ingår i ett ömsesidigt näringsutbyte. Men där vi i så fall också har ett ansvar för att hålla dessa ytor öppna och hind-ra dem att gro igen på nytt.