Det hördes nästan inte alls när EU:s ledare efter sitt toppmöte förra veckan uttryckte sitt stöd för en så kallad Tobinskatt på internationella finanstransaktioner. Nyheten blev inte mer än en notis i tidningen, och de få experter som orkade kommentera gjorde det med en trött gäspning.
Hur ska den här tystnaden tolkas? Jag är kanske naiv, men att Frihandels-EU förespråkar en reglering av det här slaget låter för mig som rätt skarp information. En skatt på internationell valutahandel har länge varit en av den globala rättviserörelsens stora profilfrågor, och att den nu äntligen hamnar på den officiella dagordningen borde, tycker man, åtminstone få någon aktivist att jubla.
Varför är det då så tyst?
Det finns förstås förklaringar. Idén om en global finansskatt väcktes av den amerikanske ekonomen James Tobin 1971, när USA just hade släppt dollarkursen fri. Tanken var att ”sätta en broms” på valutahandeln som vid det laget börjat närma sig det dubbla jämfört med den reella handelsvolymen. En oroande obalans, ansåg många.
I dag är den globala handeln med valutor tjugo gånger större. Samtidigt har man i diskussionen om en finansskatt hela tiden sänkt den tänkta skattesatsen, från 1 procent i Tobins ursprungliga förslag till tiondels och hundradels procent. När nu EU:s ledare uppmanar IMF att ”överväga” en global beskattning nämns inga siffror, men enligt ekonomer som har räknat kan en skatt av det här slaget inte få överstiga sex tusendels procent – för att inte minska flödet på finansmarknaderna.
För att inte minska flödet? Var det inte just det som var meningen, att minska flödet? Nej, tyvärr – EU:s oväntade Tobinattack får nog mest ses som ett utspel för krisens nedre gallerier, en tandlös viljeförklaring som snarast understryker den politiska vanmakten. Unionens ledare vet mycket väl att förslaget är ogenomförbart om det inte genomförs globalt. Och USA deklarerade så sent som på G20-mötet i november att man aldrig i livet tänker vara med.
Ändå: även symbolisk politik är politik. Att EU:s uttalande är tandlöst betyder inte att det är okontroversiellt. Att det är orealistiskt betyder inte att det saknar sprängkraft. Krisen har ställt upp ett fönster på glänt, där det som nyss var utopiska vänsterfrågor har sipprat ända in i politikens finrum. Låt det inte slå igen.