När nu barnlitteraturpriset Astrid Lindgren Memorial Award för åttonde året i rad delas ut, så blir det första gången en illustratör och bilderbokskonstnär får det utan att behöva dela.

Amerikanske Maurice Sendak fick dela med tyska Christine Nöstlinger vid den första prisutdelningen 2003, och japanska Ryoji Arai delade med brittiske Philip Pullman 2005.

Belgiska Kitty Crowther får vara ensam om äran, vilket är på tiden. Det är hon väl värd, med en rad imponerande böcker i bagaget. Där blandas det lätta och lekfulla med de stora existentiella frågorna, och även med det riktigt svåra – som i ”Annie du lac” från förra året, där den självständiga huvudpersonen till slut inte orkar med sin ensamhet utan försöker dränka sig.

Självmordsförsök i bilderböcker? Jodå, med goda förebilder – Astrid Lindgren gjorde det ju i ”Sunnanäng” och ”Bröderna Lejonhjärta”. Stora konstnärer kan skriva om vad som helst utan att det blir för tungt.

Nu är det ju omöjligt att dela ut ett sprillans nytt pris i lugn och ro, för varje år lägger alla vi kritiker pannorna i djupa veck och försöker med utgångspunkt från årets val tolka en trend, en begränsning, en inriktning.

Oron steg förra året, när Tamer Institute som andra läsfrämjande organisation fick priset (Banco del Libro fick priset 2007). Aha! Priset var alltså på väg att bli ett pedagogiskt pris? En geografisk princip anades när världsdel efter världsdel prickades av, en historisk koppling när en äldre författare fick priset, och så vidare. Och varför har inte alla andra bra konstnärer och författare och berättare fått det än? Vi betraktare klagar, och lyfter fram egna favoriter. Allt ska då ett stackars pris täcka in!

Med det sagt kan jag ändå dra en lättnadens suck över Kitty Crowther. För nog har illustratörerna tidigare oförtjänt hamnat på undantag, trots att det bland de nominerade har funnits gott om nyskapande konstnärer.

Och nu, svenska förlag: sätt fart! Kitty Crowther har mycket att tillföra den svenska bilderboksskatten.