Tv-terapi. Gabriel Byrnes psykolog renar och helar efter allt gutturalt fotbollssnack.
Första säsongen av ”Sopranos”, andra säsongen av ”In treatment” (varje vardagkväll på SVT 2) – så ser min eftersläckning till fotbolls-VM ut. Jag följde alltid ”Sopranos” lite halvhjärtat, samma sak med ”In treatment”. Det är kanske andra halvan av hjärtat som är med den här gången.
”Sopranos” är ju tveklöst ett brett modernt mästerverk inom televisionen, ”In treatment” betydligt smalare och svalare, men minst lika smart – Sveriges Television har inte direkt hjälpt Gabriel Byrne och hans patienter på traven; i maj förra året sände man första säsongen måndag till fredag klockan 19, i år har man kontrat med att sända andra säsongen måndag till fredag klockan 22.35. Det finns tydligen seriemördare även på SVT.
”In treatment” blir väl aldrig den där riktiga kioskvältaren, men den är definitivt värd mer än 100 000–150 000 tittare. Och att den rullar hela veckan är givetvis bara till dess fördel. Det blir lite som att själv sätta sig mitt emot terapeuten. Ändå är det inne i terapeuten själv, Gabriel Byrne, alias Paul Weston, som de största slagen utspelas. Hans tvivel är både oroande och underhållande på samma gång. Jag har aldrig en enda gång lyckats identifiera mig med en enda av hans patienter, eller med ett enda av deras problem, med Paul Weston kan jag så att säga ta ett snack. Gabriel Byrne är som klippt och skuren för alla dessa tvivel, all denna inre ruelse – han är uppenbarligen den som är mest vilse av alla i pannkakan.
Som sagt, efter alla både gutturala och verbala utspel över helt inkompetenta domare, fotbollsspelare och uttryckslösa och okunniga kommentatorer, kan både Tony Sopranos totala brist på empati och Paul Westons ibland överraskande brist på självinsikt fungera som en skapande, restaurerande, enhet. Vi stackars syndiga människor.
Visserligen står mig den aningslösa gangstermetaforiken upp i halsen, på samma sätt som terapisamhällets ockupation av samtliga inre landskap gör mig alltmer misstänksam – det finns många platser i oss där de inte har att göra, många områden som inte bör exploateras och expropieras mot timpenning. Håll huvudet rent!
SVT:s trailande inför ”Allsång på Skansen” har haft något falskt folkligt över sig; Anders Lundin har dykt upp mitt i den svenska vardagen, bland sjungande pensionärer till exempel, mitt under vattengympan.
Inte särskilt kärleksfullt gjort – den store Anders Lundin plaskar runt med några gamlingar, ”nämen vad festligt det ser ut”. Tänk, gamla kroppar är alltid lika roliga. Frågan är om det inte är ett nytt generationstrauma; unga människor ser snart inte en pensionär, grupperna hålls nogsamt åtskilda. Dit unga går vågar sig inga äldre. Och visst, man förstår, i ett samhälle där bara evig ungdom räknas, vill man ju inte gärna tvingas se förruttnelsen. Annat som ett lagom skämt.
På tv.