Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Krönikor

Elisabeth Åsbrink: Jan ­Guillous krönika kommer att få ­framtidens forskare att häpna

Foto: Alexander Mahmoud

Vågen av antisemitiska dåd i Europa visar att ­människors identitet kan bli ­deras dödsdom. Och när judar hotas, står andra grupper på tur, det visar den ­historiska erfaren­heten.

Västvärlden gör antisemitismen straffbar men glorifierar kränkningar av islam, som ett uttryck av yttrandefrihet, sa Irans utrikesminister Mohammad Javad Zarif i FN i måndags.

Man kan ha invändningar mot denna verklighetsbeskrivning. Och, utan andra jämförelser, tänker jag på Jan Guillous krönika om antisemitism och islamofobi härom veckan (Aftonbladet 22/2). En text som nog får framtidens forskare att häpna, den dag de ­sitter på KB och undersöker debatten efter årets terrordåd. Var detta svensk kulturelits syn och slutsats?

Mina damer och herrar – som Guillou brukar skriva – låt oss rekapitulera fakta. Det handlar om att ha mer än en idé i huvudet, nämligen. Allt annat leder till dumhet.

2012 sköts tre barn och en rabbin till döds i Toulouse. 2013 sköts fyra personer till döds vid Bryssels Judiska museum. I år har fyra människor skjutits till döds i en kosherbutik i Paris, samt en person mördats utanför Köpenhamns synagoga. Varför? Deras identitet som judar blev deras dödsdom.

Det har vi varit med om förut. Man kan kalla det Förintelsen.

Man kan också nämna 90-talet, då den så kallade Lasermannen dödade och skadade människor i Stockholm enbart utifrån deras utseende och förmodade identitet. De flesta av oss reagerade starkt, kände rädsla och oro för oss själva och våra vänner och solidariserade oss med offren.

Att någons identitet blir en dödsdom, är något oerhört. Att relativisera det, ställa rädsla mot rädsla, rasism mot rasism och grupp mot grupp är både omoraliskt och ointelligent. Islamofobi ursäktar inte judehat. Judehat ursäktar inte islamofobi.

Läs också: Amanda Björkman: Guillou hånar judars oro

Segregation och diskriminering existerar i Sverige, och i Europa. Att någons identitet blir skäl för ­rasism är oacceptabelt – och olagligt. Det är därför vi ska reagera, både när moskéer blir skändade och judiska gravar vandaliseras. Både när en man med kippa får glasflaskor kastade efter sig och en kvinna med huvudduk misshandlas.

Alltså: två tankar samtidigt, två minoriteter samtidigt, ett icke-exkluderande engagemang, en omsorg om de utsatta, oavsett förmodad identitet.

Problemen med Jan Guillous krönika är inte bara påståendet att judars rädsla är en lögn fabricerad av vissa svenska debattörer, eller att han ställer minoriteter mot varandra och graderar deras lidande – problemet är att han inte förstår att det som först sker med minoriteterna, sker senare med resten.

Judarna i Europa är kanarie­fågeln i gruvan. Sedan decennier har judiska skolor tvingats ha höga stängsel och bevakning. Synagogor måste använda vakter och övervakningskameror. Judiska museet i Berlin och judiska församlingen i Wien har entréer som mer påminner om flygplatser än kulturutövning. Ingen annan minoritet har behövt skydda sig så länge mot hot och våld i Europa.

När syret i gruvan börjar ta slut, dör kanariefågeln först. Årets terror­attacker har tagit oss till nästa skede, och vidgat ringen av offer till journalister, tecknare och poliser. Nu är det dessa grupper som måste stärka sitt skydd.

Det som kan hjälpa oss – kanske till och med tillföra syre i gruvan Europa – är inte splittring, inte att bry oss om en minoritet på bekostnad av en annan, eller att kalla rädsla för lögn. Det är något så enkelt och svårt som empati. Privat och politisk empati. Helt enkelt den mänskliga insikten om att det som sker med dig, kan också ske med mig.