Microficherna med barndomsminnen må vara gulnade vid det här laget, men jag minns tydligt pressens ambivalenta larmrapporter från Kiviks marknad varje sommar. Jag minns hur man med upphetsningens röda flammor på halsen rapporterade om nya bottennivåer; fler skäggiga damer och starka Adolfar och fler blekfeta husvagnspar som hade liveshow inför publik i råkalla tält. Å ena sidan. Å andra sidan samma tidningars indignation; över att listiga entreprenörer med ölmage, senapsgul skjorta med enorma snibbar och Mercedes med Solvallabågar, tilläts att locka stupfulla idioter med en tappad träsko och bostongurka i halva ansiktet in i smaklöshetens innersta. Där mindre bemedlade utställningsobjekt skamlöst exploaterades. Detta var osedligheten i sin prydno, det var straffet för varje tendens till liberaliserad företagsamhet och det var höjden av osolidarisk verksamhet, fick vi veta. ”Lyteskomik!” ”Endast för snöd vinnings skull!”

Småningom nådde civilisationens utveckling även dit, för till slut var det inte bara osolidariskt, och möjligen olagligt, att ställa ut tatuerade män med enorma armar, skäggiga damer och blekfeta husvagnspar som hade samlag inför betalande publik. Det blev ofräscht, otidsenligt.

Och försvann gjorde det. Trodde vi.

Liksom de flesta andra medborgare höll jag mig från att titta på ”Kungarna av Tylösand”. Det finns så mycket att vara ledsen över här i världen. Och det är juvenilt att skyffla ner nytt slam på sin misantropiska brunnsbotten. Men i söndags kväll, då starttiden för ”Fotbollskanalen Europa” visade sig ha tagit ännu ett skutt framåt, råkade jag oförsiktigt nog fingra på fjärrkontrollens knapp för ”program +”. Och hamnade följaktligen på kanal 5 på ”Kungarna av Tylösand”.

Aj.

Jag säger inget om att somliga människor inte går att ha i möblerade rum, bokstavligen, att de är så trötta att de bara knappt orkar kravla sig ur soffan, kräks ned i sina egna ölglas, eller i en privatport, att de inte kan hantera en dammsugare eller sin ilska, kissar i halvt urdruckna breezeflaskor, har samlag framför en kamera, låter en android injicera botox i läpparna, eller ylar som genmanipulerade hundar varje gång de ska sänka en shot.

Jag säger ingenting om det.

Jag säger bara att entreprenörerna och exploatörerna från 1970-talets Kiviks marknad, eller deras barn snarare, flyttade in i tv-produktionsbolag. Inga ölmagar och senapsgula skjortor som farsan sin. Inga Mercedesar med Solvallabågar. Inga tält. Men i programserier som ”Kungarna av Tylösand” sker samma verksamhet – det är samma exploa­tering av mindre bemedlade utställnings­objekt, för samma snöda vinnings skull. Och samma upphetsade rapporter i pressen.

Skillnaden är kanske att nu är de utställda mer packade än åskådarna. Och så frånvaron av bostongurka.