.Det var säkert ingen slump att den fiktive kulturkritikern Dan Bäckman – stående skämtinslag i ”Sen kväll med Luuk” i TV 4 för så där tio år sedan – använde sig av just Dramaten i den tävling som brukade avsluta hans inslag: TV 4–Dramaten: 1–0.
Då var den Kungliga nationalscenens roll som förgylld måltavla för den ironiska generationen ohotad.
Sedan dess har mycket vatten runnit i Nybroviken och Killinggänget kommit och gått på Stora scenen. I dagarna har Dramaten – förutom det sedvanliga trasslet med inställda premiärer – också fått en ny fiende på halsen: staten.
Åtminstone var det denna konflikt som i veckan fick Dramatenchefen Marie-Louise Ekman att i protest mot de snåla anslagen krigsmåla sitt ansikte med kajalpenna inför DN:s fotograf Erich Stering.
Bilden kan ses inte bara som ett emblem för motståndet mot den nya kulturpolitikens portföljmodeller, utan också som exempel på hur en konstnärligt begåvad teaterchef utnyttjar sitt mediums makt. Det är inte detsamma att förestå Fortifikationsverket som att vara chef för Dramaten. ”Det ska vara dramatik kring dramatiken”, för att citera en insiktsfull gammal kommunalpolitiker.
Nu är Ekman inte den enda teaterdirektör genom tiderna som kanaliserat sin frustration i spektakulära skrivelser (även om hennes företrädare Staffan Valdemar Holm föredrog nattliga mejlutbrott). Eller ta Vivica Bandler, legendarisk chef för Stockholms stadsteater, som valde att inleda sin första säsong 1969 med succémusikalen ”Spelman på taket”. Det var, berättar Karin Helander och Leif Zern i sin roliga bok om den 50-årsjubilerande teatern, så nära man kunde komma en krigsförklaring mot den tidens radikaler. Uppsättningen möttes mycket riktigt av kritik, bland annat i Dagens Nyheter, varpå Bandler köpte annonsplats på DN:s teatersidor som hon fyllde med lyriska citat från övriga tidningars recensioner. Det ska fan vara teaterdirektör utan fantasi.
En annan av Bandlers stora publiksuccéer var Per-Anders Fogelströms ”Minns du den stad” från 1970. En av skådespelarna där var ingen mindre än Dramatenchefen Ekman, som nu i en av bokens intervjuer ger sin bild av skillnaden mellan det svenska scenlivets båda huvudkombattanter: ”Det är olika uppdrag och olika spelregler. Stadsteatern är mer ekonomiskt utsatt.”
Men de dramaturgiska kasten är tvära i teatertoppen. Bara några månader senare gynnar nu makterna Stadsteatern med extra miljoner, medan nationalscenens chef skriker ut sin penningkris under rubriken ”Satsa eller riv skiten!”
Kanske kan Ekman hitta vidare inspiration i dåtidens spel bakom kulisserna. Björn Elmbrant berättar i ”Stockholmskärlek” om hur Vivica Bandler en gång besökte Stockholms starke man Hjalmar Mehr, den som instiftat Stadsteatern och också givit titeln åt jubileumsboken om densamma: ”Det skall åska och blixtra kring vår teater.” Bandler och Mehr samtalar en stund om Brecht innan teaterchefen kommer fram till sitt egentliga ärende:
”Ska jag bry mig om småpojkarnas sparkrav?”
”Självklart inte”, svarar borgarrådet.
Så enkel var den tidens portföljmodell.