Jag hittade en morgontidning från sommaren 2000 i botten av vedkorgen på landet. Djupt fascinerad bläddrade jag mig igenom den mediala parallellverkligheten som den såg ut för exakt tio år sedan: sammanbrott för fredssamtalen i Mellanöstern, förutskickelser inför kantarellsäsongen och en kulturartikel om Goethe. Väderprognosen befäste intrycket av att världen stått still: ”Mest mulet och på de flesta håll regn.”
Hade det inte varit för storleken hade tidningen kunnat vara tryckt i går. De väldiga sidorna prasslade som en spinnaker i stiltje när man vände blad.
Dock stod ingenting att läsa om Facebook, som i veckan ägnats åtskilligt utrymme i vår tids betydligt nättare skurna tidningsformat. Svenska Dagbladet har ägnat sajten en hel artikelserie, och DN:s mediekrönikör Catia Hultquist uppmärksammade i måndags en artikel i Sydsvenskan, där kulturjournalisten Anders Mildner driver tesen att Facebook lärt oss svenskar att skryta. Allra värst är det på sommaren, då rosérusiga statusuppdateringar om succésemestern får alla hämningar att släppa. ”Facebook har sprängt jantelagen” var rubriken.
Etnologen Åke Daun beskriver fenomenet som ett tecken på att de sista resterna av det njugga svenska bysamhället rasat, medan Martin Aagård på Aftonbladets kultursidor rasade mot ännu ett bevis på en förborgerligad livsföring i den dekadenta varumärkesfetischismens tidevarv.
Frestande tolkningar. Helt säkert är att de självförhärligande umgängesformerna i de sociala medierna återspeglar en del av verkligheten som inte fanns i den gulnade gamla tidningen i botten på min vedback: jämför bara hur det gamla sursvenska ordet ”främmande” har ersatts med det mer mondänt välkomnande ”gäster”.
Kanske är det nya nätskrytet bara den slutliga konsekvensen av att vi en gång i tiden fick för oss att importera rödvin och pommes frites.