Sverige må vara ett litet land, men stort nog att rymma två litterära offentligheter. De håller sig med skilda författare, läsekretser och ekonomiska kretslopp och egentligen möts de bara en gång om året.
På torsdag öppnar Bok & Biblioteksmässan i Göteborg; den 21:a i ordningen.
Det är där de möts, i ett ömsesidigt förakt.
Egentligen är den här konflikten ämne för en sociologisk fältstudie, i den franske teoretikern Pierre Bourdieus efterföljd. Han skrev åtskilliga kända studier om dylika grupperingar: vad som styr dem, vem som får ingå i dem och hur regelverken förändras över tid.
Men man kan också göra det mycket enkelt genom att tala om döden.
En författare vars död självklart hamnar på kvällstidningarnas löpsedlar tillhör den ena kretsen. En författare vars frånfälle noteras endast på kultursidorna tillhör den andra.
Vill man namnge så går det bra. Jan Guillou, Liza Marklund, Leif G W Persson och Camilla Läckberg hör till dem som definitivt skulle få löpet, förstasidorna, sid 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14 samt mittuppslaget.
Lars Gustafsson, Ann Jäderlund, Monika Fagerholm och Jerker Virdborg hade inte kvalificerat sig.
Och så finns det några författare som mer eller mindre frivilligt balanserar mellan kretsarna. Jonas Gardell, Björn Ranelid och Carina Rydberg hade nog fått löp. Fan vet om Lars Norén eller Tomas Tranströmer hade fått det.
Jag ber om ursäkt om detta uppfattas som smaklöst, men det är ett pedagogiskt sätt att definiera de två litterära offentligheterna. Den ena uppbär en medial status och den andra en estetisk. Den ena mäter meriter enligt upplagesiffror, den andra enligt litterära värden. Bägge förlöjligar de varandra.
Lagom till bokmässan publicerar Unni Drougge en på ytan enkel satirroman. Den heter ”Bluffen”, utkommer på det superestetiska förlaget Modernista och häcklar den mediala kretsen.
Närmare bestämt: Drougge tar nästan livet av både Jan Guillou och Leif G W Persson – och då talar vi inte bara om karaktärsmord.
Eventuella framtida juridiska tvister åsido, så är Drougges roman tydligt ute efter att plocka personliga gäss. Men den har flera plan och är också en skicklig sammanfattning av det senaste decenniets litterära Sverige. Bara en sådan sak som att redan varningstexten på omslaget gör klart att denna roman till hundra procent är fiktiv, men att namn på riktiga personer och platser är inkluderade ”för att skapa realism i historien”.
Mot bakgrund av flera tidigare märkliga branschuttalanden om skillnaden mellan förtal och fiktion i somliga kontroversiella böcker, så framstår denna varning som förödande metasatir.
”Bluffen” gör med den mediala kretsen det som exempelvis Maja Lundgren och Lars Norén gjorde med den estetiska. Följande den järnhårda upplagelagen är Drougges roman naturligtvis en ytterligt vulgär ”spänningsroman” – ”den första av tre” med antihjältinnan Berit Hård i huvudrollen.
Sorteras alltså under den mediala kretsen.
Men romanen är samtidigt intelligent och värd att tänka flera varv kring.
Sorteras således under den estetiska kretsen.
Man kan få kortslutning för mindre.