Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Krönikor

Därför kan hiphopstjärnor idolisera rasisten Donald Trump

Foto: John Bazemore

Charmen med raplyrik är inte sällan att tvivelaktiga figurer används för att beskriva hur en artist krossar allt motstånd. Om de kan jämföra sig med Charles Manson så borde de även framöver kunna rappa om Trump.

Den 4 november 1998 fyllde hiphopstjärnan Sean ”Puff Daddy” Combs 29. En av de första gästerna att anlända till kalaset var en finansman med blå kostym, dyra italienska skor och böljande orange överkamning. The Donald, som han kallades i hiphopkretsar, skred in på VIP-avdelningen och satte sig i en stor fåtölj som reserverats födelsedagsbarnet. Snart vimlade det av rappare som Jay-Z, Missy Elliott och Busta Rhymes. En vakt frågade The Donald om han kunde tänka sig att byta plats. ”Sean sa att han ville att jag skulle sitta med honom”, svarade The Donald och satt kvar.

Festen beskrevs av journalisten Nancy Jo Sales i hiphoptidningen Vibes majnummer 1999. Hon försökte ta reda på varför rappare älskade Donald Trump. Method Man, som inkluderat en hälsning från fastighetsmagnaten på sitt andra soloalbum, sa: ”Jag gillar Trumps stil. Han bara: ’Jag är rik, fuck y’all. Jag bygger hus och sätter mitt namn på dem, fuck y’all.’”

Musikskribenten Nelson George sa i samma artikel att Trump ”respekteras av folk inom hiphop eftersom han inte är en företagssnubbe. Han är en entreprenör som skapat sig själv, och det är nyckeln till hiphopmentaliteten. De respekterar att han är en ’fuck you’-hjälte.” Skivbolaget Def Jams grundare Russel Simmons, som blivit Trumps nära vän, berättade att deras relation bara fått sig en törn av att han inte förstod slang: ”Vi sa till Donald att han var ’the illest man alive’ och han ringde en doktor. /.../ Vi sa att han var ’the shit’ och han sa ’fuck you too’.”

Nancy Jo Sales framställde Donald Trump som en cool rebell: ”Om Bill Clinton, som Nobelpristagaren Toni Morrison hävdar, är ’den första svarta presidenten’, så kanske Trump, enligt samma underliga logik, är den första afro-amerikanska miljardären.”

Samma ”fuck you”-mentalitet som tilltalade svarta hiphoppare lockar nu vita väljare. Under sin kampanj för att bli republikansk presidentkandidat har Donald Trump inte precis flörtat med minoriteter. Russel Simmons skrev i höstas ett öppet brev till sin gamla polare: ”Mina vänner, både muslimer och judar, säger att det finns många likheter mellan ditt prat och Hitlers, och jag kan inte säga att de har fel, Donald.” Rapparen Rick Ross var mer drastisk i sin kritik när han nyligen gjorde en låt om att skjuta Trump.

Antalet Trumpdissar som spelats in sedan han inledde sin valkampanj är ändå häpnadsväckande lågt. I stället har den unga duon Rae Sremmurds ”Up like Trump” blivit en hit. Genom att använda Donald Trump som en metafor för framgång ansluter de sig till en tradition som sträcker sig ända tillbaka till 1989 och Ice-T:s låt ”My word is bond” där rapparen Donald D rimmar: ”Yo Ice, I did a concert at the White House. And after that me and Donald Trump hung out.”

”Varför idoliserar rappare rasisten Donald Trump?” frågade sig Stereo Williams i en Daily Beast-artikel i höstas. Han ansåg att hiphoppare i stället borde lyfta fram rika afroamerikaner som Oprah Winfrey och Michael Jordan. Och det vore givetvis förnuftigt. Det vore också ganska tråkigt. Charmen med raplyrik är inte sällan att tvivelaktiga figurer används för att beskriva hur en artist krossar allt motstånd. Om hiphopstjärnor kan jämföra sig med Charles Manson så borde de även i fortsättningen kunna rappa om en rasistisk miljardär.

Fast det är klart, på tiotalet är ironi och tvetydighet inte längre gångbart. Det fick rapstjärnan Azealia Banks erfara när hon härom veckan utlöste en kritikstorm genom att meddela att hon skulle rösta republikanskt: ”Donald Trump är ond och Amerika är ondskefullt så det behöver honom för att fungera.”