Att Thomas Quick citerade Marvin Gaye i stället för brutal hårdrock tydde på att han var en sorts inverterad JVVF:are.
Det brittiska noisebandet Sutcliffe Jugend uppträder i Stockholm. När min kompis Cajsa hör det infernaliska skränet frågar hon varför någon frivilligt utsätter sig för det. ”Du fattar inte grejen, Cajsa”, svarar vår polare Per. ”När man lyssnar känns det som om alla människor håller på att dö. Man tänker att världen är full av lidande och mörker.” Cajsa ger honom en oförstående blick: ”Varför skulle jag vilja tänka så? Jag vill inte att världen ska vara full av mörker. Jag vill att den ska vara full av kattungar.”
En person som hellre fantiserar om kattungar än lidande och mörker är inte speciellt bevandrad i den subkultur som brukar kallas JVVF (Jag Vill Vara Farlig). Begreppet myntades 1990 av den amerikanske serietecknaren Peter Bagge som märkt att många av hans läsare var intresserade av massmördare, perversioner och våldsam musik. I en artikel i tidningen Galago analyseras JVVF-kulturen av tecknaren David Liljemark som beskriver den som ett ”dreglande över vad som helst som anses subversivt”. Som exempel på JVVF-kultur nämns William S Burroughs, Lydia Lunch, GG Allin, Charles Manson, Valerie Solanas och Timothy Leary. Alla de namnen är rikligt representerade i min bokhylla – liksom Sutcliffe Jugend, som döpt sig efter den brittiske massmördaren Peter Sutcliffe och är JVVF i sin renaste form.
Enligt David Liljemark är det inte farligt att vilja vara farlig. Men JVVF:aren bör se upp i samma ögonblick som han eller hon visar ett ohälsosamt stort intresse för seriemördare. Jag gick över den gränsen 1998 när jag arbetade på modetidningen Bibel och fick ett brev från Thomas Quick. ”En modetidning av Bibels sort rymmer människor – det yttre är viktigt men är det inte så att den ’modemedvetne’ syns just därför att hon också samtidigt exponerar inre kvaliteter?” skrev Quick. ”Att vara seriemördare är varken moderiktigt eller trendigt. Hur skall det kunna vara det? Att äga känsla för det som ligger i tiden och framför den är att äga kreativitet. Att vara seriemördare är att äga svårfattlig destruktivitet.”
Ingen på Bibel ville befatta sig med brevet – trots att Thomas Quick ringade in tidningens grundläggande filosofi, att ytan alltid säger något om innehållet. Jag funderade på att svara men bestämde mig för att det var lite väl JVVF-aktigt. Så jag sparade brevet i en låda. Ett par rader fascinerade mig djupt: ”You know we’ve got to find a way, to bring some lovin’ here today.” Att Thomas Quick citerade Marvin Gaye i stället för brutal hårdrock tydde på att han var en sorts inverterad JVVF:are, en person som faktiskt var farlig och därför lyssnade på musik med ett positivt budskap: soul. Han skrev om den ”existentiella solidaritet” som han fann hos sångare som Marvin Gaye, Otis Redding och R Kelly. Likt min kompis Cajsa hade Thomas Quick inget behov av musik som frossade i lidande och mörker. Han nämnde en dalmatinervalp som gjorde honom glad.
När Hannes Råstams dokumentär om Thomas Quick visades i december – och han tog tillbaka sina erkännanden – kände jag en besvikelse över att min JVVF-souvenir förlorade sitt värde. Jag skämdes över min reaktion. Och insåg att det inte finns någon egentlig skillnad mellan JVVF-kulturens och kvällstidningarnas frossande i morbida detaljer. Thomas Quick säger att han ljög om morden. Men han talade nog sanning om sin kärlek till Marvin Gaye. I Metro beskrev Göran Greider ett möte med Quick och noterade ett ord som skrivits på hans dörr: ”SOUL”.