Rockmusik ska förmedla en nukänsla, sägs det ibland.
Depeche Mode avbröt sin världsturné när sångaren Dave Gahan fick cancer i urinblåsan. På Olympiastadion i Berlin gör bandet sin andra spelning sedan turnén återupptogs. Många i publiken är nervösa för att Gahans operationsärr ska gå upp när han gör den traditionella helikoptersnurren i ”A question of time”. Men han klarar den galant och både juckar och sjunger bättre än vi vågat hoppas. Låtarna från besvikelsen ”Sounds of the universe” lyfter rejält, särskilt balladen ”Jezebel” som den åldrade keruben Martin Gore fyller med ett oemotståndligt svårmod. Dessutom spelas min gamla favorit ”Fly on the windscreen”.
Trots det sammanfattar jag konserten med ett torrt ”det var okej, men ingenting jämfört med Globen 1993”. Likt tusentals andra fans muttrar jag jämt att det var bättre förr. ”Det var mer drag på Isstadion 1981”, säger Springsteenfansen. ”Det där var inget jämfört med Lollipop 1996”, säger Kentälskarna. ”Du borde ha sett dem i Eriksdalshallen 1984”, sa mina äldre vänner efter min första konsert med Depeche Mode. Nu betraktas 1988-turnén som klassisk, men då ansåg många att Depeche Mode ”sålt sig”, att ”nerven försvunnit” och att Martin Gore ”svikit synten” genom spela gitarr i ”Behind the wheel”.
Den sura attityden utgör inget problem så länge man fortsätter att gå på konserterna och ett par år senare inser att giget var bra. Men om man konstant bojkottar rockveteraner riskerar man att missa en hel del. Att jag i många år undvikit Springsteens konserter, trots att jag gillar honom, beror inte bara på den avtändande, dumsvenska masspsykosen, utan på att jag läst så mycket om hans klassiska åttiotalsgig.
När min far ringde och föreslog att vi skulle se Rolling Stones på Stockholms stadion 1995 fnös jag: ”Skärp dig! Du kan inte gå och se Stones nu! Du bodde ju i Stockholm när de spelade i Kungliga Tennishallen 1965 och på Råsundastadion 1970! Då var de världens bästa rockband! Jag har i alla fall en ursäkt för att jag missade de konserterna. Det har inte du.” ”Jaha”, suckade min far. ”Då går vi väl inte på Rolling Stones då.” 14 år senare ångrar jag det beslutet. Stones var nog riktigt bra på Stadion den kvällen. Men mitt huvud var alldeles för fullt av rockhistoria för att jag ens skulle överväga att se dem.
Rockmusik ska förmedla en nukänsla, sägs det ibland. För mig har den alltmer kommit att handla om det förflutna. Inte för att jag ogillar ny musik, tvärtom, men jag kan inte sluta läsa Mojo, Uncut, The Word och andra tidningar som nästan uteslutande skriver om svunna tiders rock. Under Berlinsemestern överdoserar jag på rockhistoria: dreglar över solblekta konsertaffischer på Ramonesmuseet i Mitte, åker till Schöneberg för att se huset där David Bowie och Iggy Pop bodde i slutet av sjuttiotalet. Min resekamrat blir så uppfylld av rockhistoriens vingslag att han kliver in på tatueringssalongen i samma hus och gaddar ”Low”-logotypen från Bowies klassiska album. Sedan dräller vi på gaybarer i Kreuzberg och tänker att det var här Martin Gore hängde under sin Bowieinspirerade Berlinexil i mitten av åttiotalet. Vi vältrar oss i det förflutna.
På söndag ska jag recensera AC/DC i Göteborg. Förhoppningsvis dränker Angus Youngs gitarriff rösten i mitt huvud som fnyser: ”Äsch, det här skulle man ha sett på Råsundastadion 1984.”