Vuxenpoäng är ett sätt att leka med den diffusa definition av mognad som uppstod under efterkrigstiden, när konfirmationen inte längre var en självklar vuxenrit. Men hur länge kan man fortsätta att samla?
En av mina vänner ringer och berättar att han just kommit hem från akuten. ”Det gjorde ont i benet. Jag trodde att det var en blodpropp. Men det visade sig att jag har gikt. Lyssna, du får absolut inte berätta om det här för någon.” ”Inga problem”, säger jag. ”Det här stannar mellan oss.” Vi pratar en stund om hur konstigt det är att han drabbats av gikt, eller portvinstå som sjukdomen också kallas, trots att han knappt dricker alkohol längre. ”Men du”, säger jag till sist. ”Det här ger seriösa vuxenpoäng.”
Att jag som 38-åring använder uttrycket ”vuxenpoäng” må vara patetiskt. Men det känns faktiskt som om min vän och jag träder in i en ny livsfas när vi diskuterar åkommor i stället för att, som vanligt, analysera det senaste ”Walking dead”-avsnittet. Vi är inte heller ensamma om att räkna vuxenpoäng långt upp i medelåldern. På sitt nya album sjunger den 57-årige Magnus Uggla: ”Jag har fortfarande drivet. Jag vill leva livet. Inte, som mitt gamla gäng, samla vuxenpoäng.”
På senaste skivan sjunger Uggla en hel del om folk som är något yngre än han själv: livspusslande, fredagsmysande och parmiddagspysslande 30–40-åringar. Det var också den generationen, snarare än Ugglas egen, som myntade det putslustiga begreppet ”vuxenpoäng” någon gång på nittiotalet. Senare generationer tycks inte använda det lika ofta. Delvis var det nog ett resultat av Generation X-debatten. Att tonårsslappa, oavsett ålder, ansågs plötsligt modernt.
Själv tyckte jag länge att uttrycket var irriterande. Det kändes knasigt och kokett, ungefär som när mina generationskamrater gav bort ”Mina vänner”-böcker i trettioårspresent eller meddelade att de slutat lyssna på modern musik och återupptäckt Samantha Fox. Men ordet ”vuxenpoäng” dröjde kvar i mitt huvud. Fortfarande ekar ett ”piiip”, som från en brandvarnare, mellan tinningarna om jag gör något riktigt vuxet.
Jag syftar inte på de milstolpar som brukar listas på sajterna där man kan räkna ut sin vuxenpoäng. Barn, bostad och körkort ger inte utslag på min brandvarnare. Inte ens att pensionsspara. Vuxenpoängspipet infinner sig när jag gör vardagliga saker som är förnuftiga på ett vagt tråkigt sätt. Att äta pinnglass (särskilt 88:an) med papperet kvar runt pinnen för att inte bli kladdig, till exempel.
Det låter också ”piiip” om jag väljer sitt- i stället för ståplats på en konsert med ett favoritband, om jag sätter på mig förkläde när jag lagar mat (trots att jag köpt ett svart med broderad Einstürzende Neubauten-logotyp), om jag använder mjukmedel när jag tvättar kläder eller om jag (ni får ursäkta detta mediestockholmska exempel) hittar oanvända ölbiljetter i fickan efter en releasefest.
I våras skrev Tina Harr en artikel om vuxenpoäng i Expressen där psykologen Gunnel Jakobsson beskrev räknandet som ett ”försök att kvantifiera det som har blivit ett psykiskt, individuellt projekt”. Det är med andra ord ett sätt att leka med den diffusa definition av mognad som uppstod under efterkrigstiden när tonåringar inte längre ansågs vuxna så fort de konfirmerats.
Dessvärre råder total förvirring kring hur många poäng man måste ha innan man faktiskt är vuxen. Om det vill sig illa kommer jag om några år att höra ett ”piiip” och le igenkännande tills jag inser att det är EKG-maskinens markör som planar ut i ett långt streck.